När många både kan och vill

Här i stan så har vi en liten butik som heter Kan & Vill. Den drivs av kommunen och de som producerar det som säljs där har alla någon form av funktionshinder. Detta hindrar då inte den stora arbetsglädje och fantasi som finns hos var och en och som liksom flödar över en när man öppnar dörren och stiger in.

DSC02166.JPG

Bakom butiken så ligger självaste tomteverkstaden om man så säger. Där händer det saker hela tiden. Där framställer duktiga medarbetare almanackor och funktionsbilder som används i olika gruppboenden och på andra ställen. Här får ni se ett litet exempel på vad de gör

DSC02164.JPG

Almanackorna är helt suveräna och jag gillar att det finns utrymme för ”hur mår jag idag”. Det finns dock vanliga almanackor utan de tre indelningarna.

DSC02168.JPG

Förut fanns det fullt med tjejer som satt och stickade, virkade och pysslade också men de har fått flytta till något annat ställe. Varför vet jag inte men så är det. En vävstol finns det i alla fall kvar.

Jag hade plockat i ordning massor av tyger som jag lämnade till min tidigare arbetskollega som är arbetsledare på Kan & Vill. Det var tjocka gardintyger och jeanstyg. Det behövdes mer tyg till att sy väskor av och jag hade ju massor av tyger bara liggande så det passade fint. Plockade även ihop lite pärlor, några stora snäckskal och några ulliga garnnystan.

Är ni i stan så ta och kila in och shoppa lite på Kan & Vill. Man hoppas ju att den lilla butiken får finnas kvar i evighet. Det måste ju för jisses finnas pengar till att synliggöra de allra tystaste också. De som finns där fast de inte hela tiden ropar högt om hur duktiga de är. De som är en tillgång och som man har så mycket att lära sig av. De som ibland ser på livet på ett annorlunda sätt än man gör själv. De som p g a handikapp kämpar hårt varje dag med sitt arbete. Våra medmänniskor. Jag hoppas butiken får finnas kvar. Länge.

Dagens vardagslycka är den rara buketten med blåbärsris som min goa granne A-M gav mig för ett bra tag sedan. Nu har den blommor och jag nästan väntar på att jag ska få skörda blåbär.

DSC02162.JPG

Jag hoppas ni alla har en finfin söndag……med eller utan blåbärsris.

 

 

 

 

Hej…..är ni kvar?

Oj så länge sedan det var som jag bloggade. Det har varit lite lågt här ett tag och jag har haft jämt göra att hänga med. Det börjar ju närma sig årsdagen för mannens bortgång och jag antar att det är därför livet känns lite marigare än vanligt. Inte så att jag är helt under isen utan bara så att allt går väldigt mycket saktare och jag är ganska trött hela tiden.

Men nu ska vi ha det lite trevligt och skojsigt. Det är ju det den här bloggen är till för. Att roa både mig själv och er. Så nu sätter vi full fräs.

Först ut är världens kaxigaste hästsvans. Den tillhör en kollega till mig och varenda morgon jag ser henne och hon lyckats få till en tofs av sitt ganska korta hår så blir jag så himla glad. Ibland skrattar jag högt och jag talar alltid om för henne att hennes tofs är den härligaste och kaxigaste tofs som finns.Ibland är själva snodden längre än tofsen. Så jädrans härligt, roligt, häftigt.  När livet är lite tjorvigt så är det härligt att få småskratta och få upp mungiporna redan på morgonen. Så heja dig K, fortsätt vara den härliga roliga tjej du är.

DSC02135.JPG

Vår lilla granne Torshälla fyller 700 år i år och de tappra stick- och virkdamerna som håller till hos Avig & Rät i Torshälla har hjälpt till att hotta upp det lilla torget. Vad sägs om en soffa klädd med ullig stickad filt med tillhörande pilsnerflaska, kaviarmacka och kudde.

DSC02144.JPG

En del träd har blivit ”påklädda” och utsmyckade. Här vankas både blad, larver, sniglar och blommor på samma stam. Här har vi dock både kycklingar och andra saker. Tänk att man  på ett så enkelt sätt kan glädja så många. Ja, enkelt och enkelt.  Det kräver ju sin kvinna att få till alla dessa härliga roliga saker men vad jag menade är att man blir nästan gladare av det här än av ett konstverk för miljontals kronor som man inte förstår sig på.

DSC02141.JPG

Men Ebeling förstår man sig på. Här har den vackra Vattenbärerskan som står på Östra Torget i Torshälla fått sig ett par finfina benvärmare till 700-årsfirandet..

DSC02145.JPG

Hela detta inlägg är väl egentligen påfyllning av vardagslyckor. Man blir glad av dem.  Men jag har fullt med andra vardagslyckor att tänka på också. Stekt strömming med potatismos som mina vänner A och B bjudit på vid två tillfällen samt älsklingssoppan som jag fått glädjen att av hjärtans lust sleva i mig. Mums!

Jag hoppas ni alla har en finfin lördag…..helst med fullt av små vardagslyckor.

Värme åt olika håll

DSC02066.JPG

När en vän hör av sig och behöver fjärrvärme till människor i nöd då är det bra att ha en fylld välgörenhetslåda eftersom det fortfarande går väldigt trögt med hantverkeriet.  Jag hade i alla fall lite smått och gott av olika slag att skicka till min vän C för vidare befordran. Nu ser man nästan botten på lådan så jag måste få upp farten lite igen. Jag har faktiskt stickat lite på bussen hem från jobbet vissa dagar. Har i alla fall med mig en liten stickning i väskan.

Av någon underlig anledning så skickar jag fortfarande med posten. Ja, eller som det nu heter, Postnord. Ett riktigt sunkigt och unket företag.  Jag skickar ofta kort och frankerar med brevporto. Då ska det levereras dagen därpå. Det händer aldrig numera. Förr funkade det kanoners. Nu kan det ta både tre och fyra dagar innan det kommer fram. Man betalar för A-post men får B-posthantering.  Det här paketet kom i alla fall fram i tid men tog god tid på sig.

C är en klok kvinna för hon skickar med Schenker. Det funkar fint och tänk så mycket fint och roligt ryms i ett paket från henne. Här ska ni se

DSC02123.JPG

Den underbara boken om Denis Mukwege ska jag spara på lite. F ö var det ju ett tv- program  om honom och Panzisjukhuset här om kvällen. En fantastisk medmänniska som försöker ”laga” trasiga kvinnor och barn. Jag skulle önska att det var hans tur att få fredspriset snart nog. Han har väl varit kandidat vid ett par tillfällen om jag inte minns fel.

Massor av böcker, en fin årsalmanacka från AFFC och en vacker tulpankasse.  Garn, servetter och etiketter, ja den goda C lyckas få ner så himla mycket i en liten kartong. Tror hon trollar faktiskt.  Kul med böckerna för C har fått mig att börja läsa författare som jag aldrig läst förut.

Så visst är väl det en form av vardagslycka åt två håll. Att ha möjlighet att skänka värme och att ha förmånen att få ta emot omtanke.

Jag hoppas ni har en kanonsöndag……med eller utan värmepaket

 

 

Man ska vara glad åt fötter

Visst ska man vara glad åt sina fötter och se till så att dom har det bra. Jag har breda fötter och tycker att jag har svårt att hitta skor och stövlar som är sköna att gå i. Dom klämmer endera här eller endera där. När jag så väl hittar skor eller stövlar som passar bra så får dom hänga med tills dom ramlar isär. Det där med mode har jag ju aldrig hängt med på utan bara tänkt på vad som är bekvämt både vad det gäller fotbeklädnader eller kläder.

Men nu har jag i min bekvämlighet fått ihop ett gäng som börjar uppföra sig lite märkligt.

DSC02131.JPG

Stövlarna till vänster läcker underifrån. De bruna kängorna har spruckit på sidorna och läcker den vägen. De svarta promenadskorna läcker av någon underlig anledning uppifrån. Blåa svensktillverkade träskor är skönt och fint men de läcker framme i tån. De tjocka moccastövlarna har jag bara haft när det är -8 och kallare så de är för polarklimat och alltså inget man kan gå i när det är 0 eller plusgrader. Så dom lirar liksom i en annan division.

Jag lider väl egentligen inte nämnvärt över dessa läckor för man vänjer sig och väljer utefter hur vädret ser ut. Dessutom har jag ju mina käcka blommiga gummistövlar att ta till i värsta fall.

Nu tyckte nog min vän B att måttet var rågat vad gäller läckage så hon kom över med ett par stövlar som hon inte använt på många år och frågade om jag ville ha dom. Så klart jag ville. Återbruk är ju min grej. Så på med stövlarna och provgick och det var som om dessa stövlar var gjorda för mina fötter. De var mjuka som handskskinn och helt underbara att trippa runt i.

DSC02103.JPG

När jag fick dem var det snö men den har ju försvunnit och ersatts av både is och vatten. Det har regnat och det har varit blött och eländigt. Jag har haft stövlarna varenda dag och njutit av hur mjuka de är och hur väl de sitter på mina fötter. När jag träffade min vän så sa jag till henne att det var något konstigt med dessa stövlar. Oj då, vad är det för fel på dom frågade hon.  Jo sa jag, nu har jag gått varenda dag i dem och de läcker ingenstans och det är konstigt. Men skönt.

Så varma mjuka goa stövlar från en kär vän är väl en bra vardagslycka som räcker länge.

DSC02128.JPG

En annan vardagslycka är väl när raraste grannen A-M kommer med årets första tulpanbukett. Gula förstås. Man blir så skuttande glad av gula tulpaner. De kommer med hopp om ljus och vår. Tack snälla A-M. Som bonus får ni se en annan vardagslycka. En Zlatanbok som jag fått av vännerna A och B. Mycket läsa blir det. Tjohooooooo!

Jag hoppas ni alla har en kanonlördag……med eller utan läckande dojor.

 

 

Jädrans brandvarnare

Före jul trillade jag en hel hop med köttbullar som skulle stekas och frysas in för att ha på julafton. Eftersom jag är ganska lat så steker jag köttbullarna på långpanna i ugnen. Allihop på en gång. Det är kanonsmidigt tycker jag. Här är den påbörjade plåten

DSC02079.JPG

När plåten var fylld slängde jag in den i ugnen och satte mig och läste tills det var dags att skaka runt bullarna på plåten en vända. När de sedan var klara och jag tagit ut plåten så ställde jag upp ugnsluckan för att tillvarata värmen. Det borde jag låtit bli för rätt som det var så började brandvarnaren i hallen väsnas alldeles förfärligt. Det var bara att släpa ut en stol i hallen och karta upp. Eftersom jag inte gillar att klättra och hänga efter väggarna så måste jag hålla i mig. Det är lite svårt när man är 158 att både hålla i sig och försöka få ner brandvarnaren på samma gång……liksom. Nåja, jag fick ner eländet och det blev tyst. Efter en halvtimme skulle jag försöka lyckas med konststycket att få upp den i taket igen. Samma procedur igen. När jag sedan lyckats och klivit ner och ställt undan stolen så började den förgrönade mackapären att skräna för full hals igen. Fram med stolen, klättra, hålla i sig, försöka nå brandvarnaren, få ner den och därefter ta sig ner själv. Fy farao, nu var jag ganska less så jag lade brandvarnaren i trappan och beslutade mig för att sätta upp den igen nästa dag. Det gjorde jag och allt var som vanligt igen.

Tiden gick och för ett par veckor sedan var min vän B in till mig och vi satt och pratade vid köksbordet. Rätt som det var så frågade hon vad det var som ringde. Ringde? Nä det ringer ingenstans sa jag.

Men jodå det hade det nog gjort. Ni vet de där korta pipen som brandvarnaren gör ibland när batteriet håller på att ta slut. Det var nog ett sådant pip hon hört för dagen efter hörde jag det också. Jag utförde samma långdragna process som ovan för att få ner brandvarnaren och skrev en lapp och lade på byrån i hallen för att komma ihåg att köpa nytt batteri dagen därpå.

Nytt batteri. Ut med det gamla och in med det nya. Provtryckte och inget pip kom. Ut med batteriet och tryckte ännu hårdare på kontaktytorna. I med batteriet och upp med brandvarnaren igen. Provtryckte. Då började den pipa. Dessvärre slutade den inte att pipa utan fortsatte hela tiden och ni vet vilket nervpinande ljud det är när brandvarnaren går igång. Ner med den igen och ut med batteriet helt. Nu var jag gråtfärdig. I med batteriet igen och upp med eländet. Provtryckte och inte ett jädra ljud kom ur apparaten. Nu var jag inte bara gråtfärdig nu var jag så förbannad så jag började grina. Jag måste ju kunna klara mig själv för sjutton och att byta batteri i brandvarnaren är ju basic.

Helt jädra slut rev jag ner brandvarnaren och la den på trappstegen. Tog ut batteriet och svor en lååååång ramsa. Grinade lite till och sen struntade jag i hela faderullan.

Dagen efter blev jag bjuden på lunch av mina vänner A och B som bor i samma länga som jag. Då passade jag på när vi var mätta och belåtna. Jag berättade om hur jag eländats och bad A ta mina nycklar och gå bort till mig och sätta upp brandvarnarjä*eln och se till så att det funkade. Till saken hör att han tidigare erbjudit sig att hjälpa mig men jag hävdar alltid att jag måste försöka själv först. Nu hade jag verkligen försökt men det försöket gick ju åt pipsvängen så han stolpade iväg hem till mig och efter en kort stund var han tillbaka och hade fixat upp den och den funkade. Jag fattar inte varför jag misslyckades så katastrofalt flera gånger i följd. Det var som om det gått troll i hela hanteringen. Eftersom jag har två brandvarnare, en uppe och en nere, så byter man ju batterierna samtidigt även om bara den ena talat om att batteriet börjar ta slut. Den på övervåningen tog ungefär två minuter att få ner, byta batteri på och få upp igen. Nema problema.

Jag är i alla fall väldigt tacksam för hjälpen jag fick. Jag trodde nästan att jag skulle bli galen när jag aldrig fick det att fungera. Tusen tack snälla A. Det är en vardagslycka att ha goda vänner som hjälper en när saker och ting tjorvar till sig.

Förra veckan gjorde jag det här i ugnen

DSC02102.JPG

Och näääääää………jag ställde INTE upp ugnsluckan för att tillvarata värmen. Nix pix.

Nu hoppas jag att ni alla har en fin helg…….med eller utan anarkistiska brandvarnare.

 

Jag blandar och ger

Från absolut barmark och cykelväder så ramlade det ner så mycket snö så man höll på att få dåndimpen. Dra på trissor så chockad man blev när man skulle försöka öppna ytterdörren på morgonen. Det var att ta i och fösa upp den. Tur man är stark som en oxe.  Men vackert var det ute. Som ett julkort.

DSC02101.JPG

Innan all denna snö trillade ner över mig så satt jag en lunch och väntade på bussen för att åka hem från jobbet. Mitt emot mig var träden så vackra mot himlen.

dsc02064

Nu var det ju ett tag sedan jag skrev något om vårt svinaktigt dyra eluppvärmda torg. Men nu ser ni kommer det här. Joråsåatt…….är det någon som vill slå ner ändan på någon av de eluppvärmda sofforna?

DSC02106.JPG

Eller med livet som insats försöka ta sig över det eluppvärmda torget? Hur kan det ens vara möjligt att betala för något som inte funkar. Någonsin. Jag blir så trött.

DSC02104.JPG

Nä nu får det inte bli alltför tjurigt så nu kommer några glädjande inslag i bloggandet. Dessa går under benämningen vardagslycka och är något som är värt mer än guld och gröna skogar. Det är något som sätter guldkant på tillvaron och som visar att man har människor omkring sig som tycker om och bryr sig om en. Vardagslycka är något som man får ta till sig, stort som smått och låta stanna i hjärtat som en stor värme.

Vardagslycka är när någon ringer på dörren och lämnar goda nybakade kakor. Tack snälla B för smasket.

DSC02068.JPG

Vardagslycka är också när dotter och barnbarn kommer hem till mig och lagar mat. Den här gången blev det pasta med currybearnaisesås och kyckling. Det var första gången de lagat mat tillsammans hemma hos mig. Det brukar ju vara barnbarnet som står för fiolerna annars. Gott var det och se så fint barnbarnet dekorerat kanten på min tallrik med små coctailtomater. En riktig festmåltid.

DSC02004.JPG

Vardagslycka är också när bästa R ringer på dörren och kommer med så fina gåvor till mig. Man blir glad i hela kroppen för jag vet hur noggrant han har valt. Vi fikade och hade väldigt mycket att diskutera. Tiden bara ramlar iväg och vi har jättemysigt tillsammans. Ljus och servetter är ju något som jag verkligen gillar och dessa var toppen. Tack fina R.

DSC02099.JPG

Sist ut av dagens vardagslyckor får vara dotterns julklapp till mig. En halskrage som förmodligen tål verklig extremkyla. Jag tog den på mig när jag skulle till Lilla Tanten igår när det var -12 grader. När jag efter tjugo minuter kommit ner till stan var jag tvungen att ta av mig den för jag höll på att få dåndimpen av värme. Kors i hela friden, jag har aldrig i hela livet haft något så varmt. Den gick dessutom att vika upp så den skyddade större delen av öronen också. En absolut kanonkrage. Tack älskade S för den värmen.

DSC02100.JPG

Nu hoppas jag att ni alla har en fin lördag……helst med fullt av vardagslyckor.

 

 

 

Tack för i år

DSC02063.JPG

Jag önskar att jag hade en kristallkula. Nu har jag inte det så jag får förlita mig på att kapillärröret som är placerat på vårt dyra torg förutspår rätt. Ser man på kulan och tänker på det nya året så ser man ju tydligt att det mörka kommer att lysas upp av tusen ljus.

2016 har varit ett svårt år men i mitt hjärta känner jag en enorm tacksamhet för all omsorg jag fått. All kärlek och omsorg som visat mig att jag har människor omkring mig som verkligen bryr sig om och som finns för mig när livet vände och blev svårt. Omsorgen har kommit i olika former och jag är tacksam för dem alla.

Jag vill tacka alla som stöttat och hjälpt mig att gå vidare. Det går ju inte fort men jag har ju heller inte bråttom. Jag har ett liv att leva och det ska jag göra så bra jag kan. Tack för att ni funnits för mig. Att ni finns för mig.

Jag önskar att 2017 blir ett ljusare år för oss alla. Vi får försöka att göra vår egen lilla plats på jorden så ljus och fin som möjligt. Skapa oss vår egen trygghet. Visa varandra omtanke och kärlek. Se till så att alla som finns i hjärtat omfamnas av värme och ljus och inte lämnas ensamma. Låt oss göra 2017 till ett riktigt bra år.

 

Tidigare äldre inlägg

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag