JÖSSES!

En kväll för ett par veckor sedan då jag skulle ut och titta på fåglarna (röka alltså) innan jag gick till sängs så hände något märkligt. Klockan var 22.45 och det enda ljuset kom från belysningen på bodväggen mitt emot min lilla veranda vid ingången.

Jag slog mig ned på sittbrädan, lade ena benet över det andra och tände en cig. Nu blir det som i många andra inlägg här på bloggen att ni får använda er egen fantasi för att se vad jag såg. Den här bilden ligger som underlag.

DSC01971.JPG

Ni ser min fot och ni ser gallret framför den. Jo hur var det nu då…….jo jag satt och hängde med vänsterarmen över karmen och rätt som det är så ser jag hur något rör sig i ögonvrån. Jag vänder på huvudet och vad i jisses tror ni kommer traskande……jo en räv. Han var på väg förbi grannens ingång och när han passerade mig gjorde han det bara ett par decimeter ifrån gallret. Där gick han och traskade i godan ro. Gjorde sig ingen brådska alls. Han måste ju ha sett mig för jag rörde ju på både huvudet och armen, dessutom vippade jag med foten som jag alltid gör när jag sitter. Jag som alltid pratar med alla djur satt tyst som en mus för att inte på något sätt skrämma räven och få den att skynda på sitt sävliga traskande. Jag njöt av att se den på så nära håll. Så fin så fin.

Men gissa om jag blev storögd. När den rara pälsbollen traskade över garageplan och försvann bakom garaget så svor jag ve och förbannelse för att jag inte haft kameran med ut. Men vem i hunnan tänker på att släpa med sig kameran så sent vid sista rökelsen.

Sedan dess har jag alltid kameran i fickan och lägger upp den på sittbrädan varenda kväll när jag går ut. Men inte sjutton har jag sett röken av det förgrönade rävskrället som f ö var en mycket stilig räv med en underbart fin svans. Jag berättade för en granne vad jag sett och hon sa att en tant nere i villaområdet också hade haft besök av den här gynnaren.

Nu börjar jag dessutom förstå varför det inte finns några harar i området. Jag har tittat efter de skuttande små raringarna varenda morgon när jag cyklar till bussen men har inte sett dem på månader. Förmodligen är det väl räven som fått sig några skrovmål. Det är ju lite sorgligt men också naturens gång. Jag hoppas dock att den sällsynta sörmländska buskharen har varit listig och hållit sig undan så jag får umgås med honom i vinter igen.

Dagens vardagslycka är den här fina

DSC01995.JPG

Det pinglade på dörren mot kvällningen för ett par dagar sedan. Utanför stod min vän R och hans mamma C. R hade ett stort paket som han överlämnade och sa grattis på namnsdagen. Det var bara mannen i mitt liv som brukade gratta mig på namnsdagen så i år hade jag ingen aning om att det var just min dag idag. Jag blev jätteglad och varm i hjärtat.

Den här killen R är väldigt speciell i mitt liv. Hans mamma och jag jobbar på samma företag och vi pratar då och då och tycker om varandras sällskap. När mannen i mitt liv gått bort så brottades jag med ångest för att jag var ju tvungen att göra mig av med hans bil. Jag visste inte varken ut eller in för jag ville ju inte att ögonstenen skulle falla i händerna på någon som inte tog hand om den på rätt sätt och som inte var lika rädd om den som mannen varit. Jag hade som sagt väldig vånda över det här. Men.

En dag satt jag och pratade med min vän C och sa då att jag hade ångest för det här med bilen. Hon frågade vad det var för bil och jag sa att det var en Golf. Välskött och välhållen. Då säger hon att hon själv vill byta bil och helst vill ha en Golf men att hennes son behöver en bil så om det var ok för mig så skulle hon prata med honom. Det var som en tyngd lyftes från mig. Det tunga i bröstet försvann och jag kände direkt att det här var rätt. Precis som det skulle vara.

Hon pratade med R och han ville gärna prova bilen. Min snälla vän och granne A hjälpte mig att ladda batteriet och en måndag så kom C och hennes livskamrat L och tog med bilen hem. Jag hade sagt att jag ville att R skulle ha bilen en vecka och köra så mycket som möjligt för att känna att det var rätt för honom.

En kväll senare ringde telefonen och C meddelade att R ville köpa bilen. Han behövde inte någon betänketid på en vecka sa han utan han ville ha den till sin direkt.  Så jag åkte hem till dem efter jobbet dagen efter. Vi skrev och R förde över kosing och så var det klart. Det var en så bra och fin känsla av att allt hade blivit rätt.

R är en mycket speciell kille och på något sätt så har livet fört oss samman. Han hjälpte mig vidare på min slingriga väg och som han skrev till mig ”gav honom en bit i ett frihetspussel”. Vi behövde varandra. R:s speciella sätt att se på livet och allt som det innebär är något som jag kan förstå. På något sätt är vi samma andas barn trots åldersskillnad och annat.  Vi har förts tillsammans och det är jag tacksam för.

Jag hoppas ni alla har en fin lördag……med eller utan rävar och speciella vänner.

 

Annonser

8 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Anne-Lie
    Okt 15, 2016 @ 13:14:24

    Vilket fint inlägg.
    Måste kännas jättebra med killen r som köpte din bil. Du kommer säkert att få mycket hjälp och glädje av honom längre fram också. Jag känner det på mig.
    Kram!

    Svara

  2. Soili
    Okt 15, 2016 @ 17:37:04

    Som vanligt blir jag varm i hjärtat när jag hälsar på här hos dej ♥
    Skönt att du fick en bra ägare till den lilla bilen. Skulle tro att du kommer att ha glädje av Mister B. Skönt med bra vänner.
    En riktig kvällsidyll…det där med lilla räven som gjorde kvällsvisit hos dej.
    Kram ♥

    Svara

  3. NinnaO
    Okt 16, 2016 @ 09:31:21

    Härlig berättelse om R. Och de där siffrorna som står för ålder – de har ingen betydelse alls! Det inser man mer och mer ju äldre man blir.
    Kan också undra hur det blir med räven och kaninerna…

    Svara

  4. MariaB
    Okt 16, 2016 @ 21:16:26

    Sicken en räv, sa Findus. Du har lite Pettson-känsla över dina inlägg. Stora klokheter invävt i det alldeles vardagliga.
    Golfar ska man vårda sig om. Så är det bara. När du skriver att det tunga i bröstet försvann så känner jag igen mig. Så många beslut som är tagna med den känslan. Inte så lätt att förklara för omvärlden. Men det behövs kanske inte heller…

    H. Ingen räv, men gott om speciella vänner.

    Svara

  5. eva
    Okt 20, 2016 @ 17:17:41

    Hej Bibbi, grattis till dig för den fina vän du mött i livet, en sådan vän önskar nog sig varenda människa l livet, du hade turen och det var ödet.
    Ja g läser och läser och myser för fullt, du skriver så kul och intressant.
    Trodde först att den räven var en ‘skabb räv’, eftersom han så närgånget smyger runt knutarna, men som tur inte, svansen var fin sa du.
    Vilken fantastisk upplevelse, men om du tagit en bild hade blixten kanske skrämt iväg den, du har ju detta minne för alltid och tack för att du delar med dig av allt.

    Grannen som du inte mött och som bott nära dig i så många år, ja det är ju så typiskt svenskt, egentligen.
    Det skulle aldrig förekomma i andra länder, (sydliga länder t.ex.)
    men vi svenskar har väl blivit bättre och nyfiknare på de sista åren, tror jag.
    Jag är ju född i Sverige men med polska föräldrar, vistas där då och då,
    förra året vid Alla Helgon när jag var i Polen och var på väg till kyrkogården tillsammans med många många fler invånare, då hälsade herrarna så artigt.
    De som hade en hatt och var stiligt uppklädda lyfte på hatten år mig, tro du inte jag höll på att svimma eller rättare börja skratta – jo för nu är jag en dam -tant
    som man lyfter på hatten åt. Den chesten har jag inte sett sen typ 50-talet,
    min far hälsade på det viset åt damer, jag tycker det är trevligt.
    Det betyder verkligen att jag är en tant nu, ha ha ha . . . nekar ju inte till det.
    Även små pojkar eller ynglingar hälsar med ett trevligt hej eller goddag
    det gör de inte i Sverige, snarare kan de säga *F… you eller ‘piss off’, hi hi . . .
    Ja du har så mycket kul som du berättar om, så jag slukar med ‘hull och hår’ hi hi

    Må så gott/ Eva

    Svara

    • bibbishantverk
      Okt 22, 2016 @ 15:01:05

      Åh nu påminner du mig om hur mycket jag älskade när min långe stilige pappa artigt lyfte på hatten då bekanta kvinnor som vi träffade på promenad. Så fint det var och så stolt jag var över min pappa.
      Förr var det viktigt med artighet. Tack för att du fick ett fint minne att ploppa upp.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

%d bloggare gillar detta: