Tiden ramlar iväg

Jösses så fort tiden går. Jag hinner inte riktigt med i svängarna. Fast det är nog en positiv grej det också att man har mycket att stå i så man inte bara blir sittande i sin ensamhet och rullar tummarna. Här rullas inga tummar ska ni veta. Inte om jag inte bestämmer mig för att lägga upp fötterna och placera händerna i rullningsläge på magen. Men det är ju en annan sak för då gör man det inte av leda utan för att vila.

Jag har inte tråkigt en endaste dag faktiskt. Jo korta stunder. Då när jag måste dammsuga t ex. Eller damma. Det är tråkigt och jag gnölar som en femåring för mig själv när jag blir tvungen att ta itu med eländet innan det blir en sanitär olägenhet av damm.  I veckan skulle jag ha besök av en tidigare arbetskollega och vi skulle äta lunch här. Då var jag ju liksom tvungen att dammsuga. I alla fall lite.  Usch jag skäms nästan för att erkänna det men jag är en fuskare av kolossalformat.  Jag gjorde det i alla fall och vi åt och hade det så trevligt. Hon hade med sig en påse fröknäcke som hon bakat men det får ni ingen bild på för det åt jag upp fortare än kvickt.

Så gott folk, förutom den eländiga dammsugningen och det trista dammandet har jag det så himla bra. Är lycklig inuti för att jag får vara här hemma med mitt.  Jag saknar givetvis mannen men det gör jag ju varje dag i olika sammanhang. Men var han än är så har han förmodligen min ljuva stämma ljudande i öronen för jag pratar med honom nästan hela tiden. Det är liksom en gammal vana och jag mår nog bra av det.  Han är nog här och hälsar på också skulle jag tro för ibland ramlar de mest osannolika saker ner på golvet och nu sist gick köksfläkten på när barnbarnet och jag satt och åt middag. Han höll sig för hjärtat och hade ögon stora som kastrullock. Vi hade precis pratat om morfar och om hans längtan efter honom. Ja så nog händer det saker i det här hemmet alltid.

Eftersom jag ligger vääääääldigt mycket efter med mitt bloggande så kommer det lite bilder från tidigare. En hel flock av vardagslyckor.  Här får ni t ex se vad jag fick av min dotter. Hon hade virkat mig en korg att ha min stickning i. Garnet hade hon köpt på Rusta och det var riktigt tjockt. Min fina duktiga, händiga dotter hon har sin hantverkarglädje kvar och det är kanoners.

DSC02187.JPG

Paket ramlar det in här ibland. Jag blir ju givetvis jätteglad varje gång men funderar så på vad jag kan göra tillbaka. Nåja det blir nog något framöver. Men här får man något för alla sinnen. Tack snälla fina C.

DSC02259.JPG

För att jag skulle få ändan ur vagnen och komma igång med sommaren så kom barnbarnet hit och tillsammans fixade vi altanen och spolade av golv och möbler. Kan tillägga att innan detta var färdigt så var även barnbarnet väl genomspolat. Jädrans kul att spruta vatten på någon. Skit samma att man är 63, barnungen i en vaknar direkt och jag jagar barnbarnet med slangen. Nåja jag fick tillbaka så vi var två stycken som iskalla och genomblöta fick gå in och byta kläder. Men skojsigt var det.

DSC02340.JPG

Trots att mormor betedde sig som en riktig huligan så hade det bästa barnbarnet i världen lust att laga mat åt oss båda. Lax i ugn med creme fraishe och fetaost. MUMS!

DSC02341.JPG

Sist men inte minst. Eller minst. Eller i alla fall pytteliten. Måste hyresgästen vara.  Vem tror ni bor här?

DSC02273.JPG

Jag hoppas ni har en härlig solig söndag……..med eller utan mystiska hyresgäster.

 

Nä nu är det skärpning som gäller

Jag upptäckte att det var väldigt länge sedan jag uppdaterade min blogg. Jag älskar ju att blogga så jag kan egentligen inte förstå att jag inte kommit till skott med det. Men nu jädrars får det det bli fart på det här gamla skrället. Här ska bloggas. Håll i hatten gott folk för nu åker vi.

Eftersom det är evigheter sedan som jag bloggat så har jag ju massor av vardagslyckor på lager och jag kan garantera att dom inte kommer att hamna här i tur och ordning utan lite huller om buller och här och där.

Min kamrat T och jag försöker att ses och äta lunch en gång i månaden i alla fall. Ibland kan det vara svårt att pussla ihop dagar och tider men huvudsaken är att man håller samman och ses när man kan.  Efter en lunch tog vi en promenad ner i ett villakvarter och där hittade jag den här jättefina muren med kupat tegel uppepå. På teglet växte mossa så himla vackert. Det är rent otroligt så mycket fint naturen bjuder på bara man ger sig tid att vara uppmärksam.

DSC02134.JPG

Samma kamrat visade mig vid ett annat tillfälle hur man matar sin bil. Ja jösses. Alltså…..man parkerar bilen……kliver ur, rotar runt som en tok i bakluckan för att hitta rätt sladd till apparaten och när man väl hittat rätt så går man framom och trycker in den ena änden i bilen och den andra i apparaten på stolpen. Tjolahopp tjolahej…..sen är det bara för den lille bilen att matas. Javisst är det en elbil men jag är ju usel på att förklara sådana här märkliga saker. Bra är det väl i alla fall för vi kom ända hem sedan efter den amningen.

DSC02175.JPG

Någonting jag verkligen förstår mig på det är i alla fall tulpaner och choklad. Tack snälla T för det.

DSC02139.JPG

Den 27:e april var det ett år sedan mannen gick bort. Kamrat T och jag tog en tur ut till vackra Sundbyholm där vi åt något som jag aldrig i hela livet ätit förut. Matvåffla. När vi kom in på fiket så fanns det matvåffla för 85:-. Jag är normalt absolut inte snål och är ju egentligen rent usel på att spara och hålla i pengar men va fasen…….en våffla för 85 spänn där gick min gräns. Efter lite resonemang så bestämde jag mig i alla fall för att ta en eftersom min kompis sa att dom var jättegoda. Den jag fann minst märklig i sin kombination med ”pålägg” var en med  chevréost, valnötter, honung,  lök och någon slags sallad.  Eftersom jag aldrig har ätit chevréost så frågade jag damen bakom disken om jag kunde få smaka en pyttebit så jag inte köpte något som jag inte kunde äta upp. Det fick jag och jisses det var en positiv upplevelse. Nu har jag verkligen fått smak för den osten.

Vi gick in och satte oss och pratade, tittade på utsikten som är så fin. Vattnet och alla båtar som ligger och guppar så rofyllt vid bryggorna. Nu var det ju inte säsong när vi var där så det var hyfsat lugnt. Efter ett tag kommer då våfflan.  Det var ingen liten sladdrig, tunn pyttevåffla jag hade på min tallrik. Stor, tjock och fylld med godsaker. Dra på trissor så gott det var och dessutom blev jag proppmätt. Kanoners helt enkelt. Mums.

Efter den lunchen med vidhängande dessert, var sin stor bakelse så skulle vi ut och promenera lite innan hemfärd. Hon är sportig och motionerar gärna. Jag är inte det minsta sportig och motionerar högst ogärna. I vilket fall så knallade vi iväg i solskenet. Det är så vackert ute på udden. Vi var alldeles ensamma.  Jag har ju en viss förkärlek för träd, stammar och grenar. Tycker det är så vackert. Tallar är häftiga för dom kan krångla till sig lite hur som helst.

DSC02222.JPG

Några som inte var lite värmetrötta och saktfärdiga som jag i solen det var dom här figurerna. Fy farao vad dom ligger i. Det är egentligen rätt häftigt. Alla vet liksom vad dom ska göra på något sätt.

DSC02224.JPG

Avslutningsvis åkte skor och strumpor av och jag ville bada fötterna. Nu gick jag i på helt fel ställe för det var halvstora stenar som var täckta med slemmigt grönt. Ganska svårt att gå på och över huvud taget hålla sig på benen på. Nu tyckte T att jag skulle vända mig om när hon tog kort på mig istället för att bara få en stor ända på bilden. Så om någon tycker jag ser mer konstig ut än vanligt så beror det på att jag försöker hålla mig på benen. Skönt var det i alla fall. Sedan gick jag barfota tills fötterna torkat. Det kändes faktiskt härligt och nästan somrigt. Så den dag på året som jag trodde skulle bli den svåraste och mörkaste blev solig, lugn och väldigt rofylld tillsammans med min kamrat.

DSC02227.JPG

Upptäckte just ytterligare en grej som jag inte förstår mig på. Att vända bilden rätt. Men ni får väl endera vända på datorn  eller lägga er ner och titta. Då funkar det. Förresten…. det kanske är lika bra att jag inte syns så väl *S*.

Jag hoppas ni har en kanonfin onsdag………med eller utan myror och kallbad.

Champagne och konstiga ljud

Jag gillar ju att följa F1-cirkusen som körs i alla delar av världen. Det är ju i och för sig lite konstigt för jag avskyr att åka fort. Jag vet att när Sverige ändrade hastighetsbegränsningarna från 80 till 90 var jag väldigt missnöjd och klagade till mannen i mitt liv och sa att 80 var en bra hastighet för den stämde med mina pulsslag. Då tittade mannen på mig, drog på smilbanden lite och påpekade att det spelade ju ingen roll för om han körde 90 så skulle jag jaga upp mig och då gick pulsen upp och det blev ingen skillnad. Så kan man ju också se det.

Nå i vilket fall så hänger jag med i F1-svängarna. Jag har ju mina favoriter och vissa stall som jag gillar mer än andra. Jag hade en kollega på arbetet som var av finsk härkomst och det har jag lärt mig att finnar håller alltid på finnar. Alltid. Oavsett vad det handlar om för sport.  Så den här käcke gossen hade ju Kimi Räikkönen som favorit i F1. Det har och hade definitivt inte jag.

Diskussionerna mellan mig och min kollega var ibland lite stormiga men härligt dynamiska och roliga. Nu var det så här att den 11/9 2015 så satt vi och pratade F1. Jag hävdade att Kimi hade gjort sitt på racingbanan och aldrig mer skulle vinna ett F1.lopp. Då fick ju min finske kollega dåndimpen och ville slå vad om en flaska bättre champagne om att Kimi skulle vinna.

Vadet innebar att om Kimi skulle vunnit något lopp under sista delen av förra säsongen eller vinna ett lopp under säsongen 2016 (22 lopp) så skulle jag få slanta upp en flaska champagne åt honom. Eftersom jag var mer än bergsäker på min sak så satte jag emot. Givetvis. Här nedan ser ni det tjusigt upptecknade kontraktet mellan min kollega och mig

DSC02060.JPG

Vem som vann? Men snälla nån behöver ni fråga det…….jag vann förstås. Givetvis. Så nu väntar jag på min vinst. Mailade kollegan tre minuter efter sista loppet för året och undrade varför champagnen dröjde så förfärligt länge. Jag lär nog få vänta för innan sista loppet förra året så tog den här killen sin hustru och flyttade till Finland. Så nu har han inte nästgårds att leverera champisen. Under väntetiden fixar jag snittar och serpentiner.

Nu till något betydligt räligare än fin champagne. Vet ni vad som låter så här: flapp, flapp,flapp? Nä jag tänkte väl det. Här nedan ska jag presentera två av de företeelser som frambringar dessa ljud.

DSC02030.JPG

Blöta flaggor som snott sig runt stången och försöker komma loss låter så.

DSC02062.JPG

När man kastar sig upp på cykeln för att cykla hem efter att ha besökt Lilla Tanten och det visar sig att man har punka, platt däck. Då jädrars låter däcket flapp flapp när man försöker ta sig fram.

Så om ni hör ljudet flapp flapp flapp så ska ni titta er omkring för man vet då aldrig vad det kan föra med sig.

Dagens vardagslycka får vara de här fina hjärtana som någon lyckats få till på garageplanen utanför mig. Jag såg dessa när min snälla vän och granne A skulle köra mig till marknaden i Westerqvarn för lite sedan. Förra vintern fanns det också vid ett tillfälle sådana här hjärtan på samma plats. Dagen börjar väldigt bra när detta är det första man ser när man öppnar dörren och traskar ut.

DSC02031.JPG

Jag hoppas ni alla har en härlig helg…….med eller utan champagne

Min telefon och lustiga pinnar

God morgon alla. Hoppas att ni sovit gott och är starka och pigga för nu kommer det en bild som kanske skakar om er. Så håll i hatten/mössan/kepan/nattmössan för här kommer den

DSC02058.JPG

Ser ni den? Ja, den är pytteliten. Nästan lika liten som min tändare. Detta mina damer och herrar är telefonmodellen som kom straxt efter Moses stentavlor. Den är med andra ord uråldrig eller i alla fall antik.

Detta är den telefon mannen i mitt liv använde sig av när han gick utanför ytterdörren. Utifall att något skulle hända så var det bra att ha telefonen med sig. Den skulle alltså bara användas till att ringa och ta emot samtal på.

När mannen gick bort sade jag upp vår fasta telefon och skulle använda den här istället. Jag skriver skulle för det var meningen att det skulle fungera så. Nu gör det inte det. I början låg den här lilla pyttemojängen på samma plats som den fasta telefonen stod på för att det skulle bli likadant för mig när det ringde.

Jorå, det funkade ett tag men sedan började det lilla skrället flytta på sig med hjälp av mig. Så ibland får jag leta som en tok efter den och jag hittar den på de mest underliga ställen. Dessutom är ljudet så lågt inställt så jag hör inte om det ringer om jag inte står nästan intill.

Jag har ju aldrig tidigare ägt en mobiltelefon och har inte den vanan som de flesta har. Jag har ju heller aldrig känt något behov av att ha en. Men nu ligger den här. Eller där. Det kan gå dagar utan att jag kommer ihåg att jag har den och sedan när jag tittar så har flera ringt eller sms:at.  Så funkar jag och telefonen.

En dag när jag var på väg hem efter jobbet så promenerade jag över torget. Rätt som det är kommer det fram en yngling till mig. Han var fin och välklädd och såg väldigt glad ut. I handen hade han något färgglatt utspritt som en solfjäder.

– Hej sa han. Den här ska du få av mig. Så tog han fram en rosa fin pinne ur ”solfjädershögen”.

– Hej sa jag. Tack, det var en väldigt fin pinne men vad ska jag göra med den.

Då tittade han väldigt storögt på mig och sa lite försiktigt:

– Du ska ha den till din telefon.

– Till min telefon? Vad ska jag göra med den här pinnen på min telefon?

Då blev han ännu mer storögd den rare ynglingen och förklarade lugnt och fint hur den här pekpinnen fungerade på moderna telefoner. Jag talade då om för honom att jag inte hade någon sådan telefon och den lilla telefonen av modell Moses stentavlor 2.0 var oftast borttappad. Var han storögd innan så blev han rent chockad av det beskedet.

– Så du har ingen telefon med dig i väskan nu?

– Nä

– Men hur klarar du dig utan telefon?

– Det går fint serru killen. Jag har lyckats överleva i 62 år utan och det har gått kanoners. Jag har inget behov av att bli nådd hela tiden. Händer det något så kan jag förmodligen inte göra något åt det i alla fall på minuten. Dessutom är jag betydligt mindre stressad än alla dem som löper omkring och varannan minut måste titta om något hänt på facebook eller om det hänt något annat skoj……på telefonen.

– Ok. Ja det låter ju bra men är du säker på att du inte ska ha någon telefon?

– Japp. Bergsäker. Men tack för erbjudandet. Här får du tillbaka den fina pinnen. Den kan du ge till någon annan som uppskattar den bättre. Jag är ju ett ufo, en liten antik tant som inte har så mycket koll.

– Jag tycker att du är lite häftig och modig som vågar vara utan telefon.

Sedan vinkade vi åt varandra och jag fortsatte min vandring. Utan pinne och telefon men med ett leende på läpparna.

Så kan det gå till när forntid möter nutid.

Något jag förstår mig på är i alla fall vardagslycka. Jag ligger ju lite efter och har sparat på mig många bilder på vardagslyckor så dom kommer definitivt inte i ordning. Vad gör det egentligen, en vardagslycka är väl en lycka närhelst den dyker upp. Den här lyckan dök upp då min närmaste granne A-M ringde på och hade kokat lingonsylt. Omtänksamhet, vänskap och vardagslyckespridande, det är fina egenskaper att ha. Tack snälla A-M.

DSC01966.JPG

Livet är dystert ibland men när man börjar bläddra bland vardagslyckorna så ser jag hur bra jag har det. Omtanke och vänskap omger mig från många håll och jag känner stor tacksamhet för det.

Jag hoppas ni alla har en kanonsöndag……….med eller utan lustiga telefonpinnar.

 

JÖSSES!

En kväll för ett par veckor sedan då jag skulle ut och titta på fåglarna (röka alltså) innan jag gick till sängs så hände något märkligt. Klockan var 22.45 och det enda ljuset kom från belysningen på bodväggen mitt emot min lilla veranda vid ingången.

Jag slog mig ned på sittbrädan, lade ena benet över det andra och tände en cig. Nu blir det som i många andra inlägg här på bloggen att ni får använda er egen fantasi för att se vad jag såg. Den här bilden ligger som underlag.

DSC01971.JPG

Ni ser min fot och ni ser gallret framför den. Jo hur var det nu då…….jo jag satt och hängde med vänsterarmen över karmen och rätt som det är så ser jag hur något rör sig i ögonvrån. Jag vänder på huvudet och vad i jisses tror ni kommer traskande……jo en räv. Han var på väg förbi grannens ingång och när han passerade mig gjorde han det bara ett par decimeter ifrån gallret. Där gick han och traskade i godan ro. Gjorde sig ingen brådska alls. Han måste ju ha sett mig för jag rörde ju på både huvudet och armen, dessutom vippade jag med foten som jag alltid gör när jag sitter. Jag som alltid pratar med alla djur satt tyst som en mus för att inte på något sätt skrämma räven och få den att skynda på sitt sävliga traskande. Jag njöt av att se den på så nära håll. Så fin så fin.

Men gissa om jag blev storögd. När den rara pälsbollen traskade över garageplan och försvann bakom garaget så svor jag ve och förbannelse för att jag inte haft kameran med ut. Men vem i hunnan tänker på att släpa med sig kameran så sent vid sista rökelsen.

Sedan dess har jag alltid kameran i fickan och lägger upp den på sittbrädan varenda kväll när jag går ut. Men inte sjutton har jag sett röken av det förgrönade rävskrället som f ö var en mycket stilig räv med en underbart fin svans. Jag berättade för en granne vad jag sett och hon sa att en tant nere i villaområdet också hade haft besök av den här gynnaren.

Nu börjar jag dessutom förstå varför det inte finns några harar i området. Jag har tittat efter de skuttande små raringarna varenda morgon när jag cyklar till bussen men har inte sett dem på månader. Förmodligen är det väl räven som fått sig några skrovmål. Det är ju lite sorgligt men också naturens gång. Jag hoppas dock att den sällsynta sörmländska buskharen har varit listig och hållit sig undan så jag får umgås med honom i vinter igen.

Dagens vardagslycka är den här fina

DSC01995.JPG

Det pinglade på dörren mot kvällningen för ett par dagar sedan. Utanför stod min vän R och hans mamma C. R hade ett stort paket som han överlämnade och sa grattis på namnsdagen. Det var bara mannen i mitt liv som brukade gratta mig på namnsdagen så i år hade jag ingen aning om att det var just min dag idag. Jag blev jätteglad och varm i hjärtat.

Den här killen R är väldigt speciell i mitt liv. Hans mamma och jag jobbar på samma företag och vi pratar då och då och tycker om varandras sällskap. När mannen i mitt liv gått bort så brottades jag med ångest för att jag var ju tvungen att göra mig av med hans bil. Jag visste inte varken ut eller in för jag ville ju inte att ögonstenen skulle falla i händerna på någon som inte tog hand om den på rätt sätt och som inte var lika rädd om den som mannen varit. Jag hade som sagt väldig vånda över det här. Men.

En dag satt jag och pratade med min vän C och sa då att jag hade ångest för det här med bilen. Hon frågade vad det var för bil och jag sa att det var en Golf. Välskött och välhållen. Då säger hon att hon själv vill byta bil och helst vill ha en Golf men att hennes son behöver en bil så om det var ok för mig så skulle hon prata med honom. Det var som en tyngd lyftes från mig. Det tunga i bröstet försvann och jag kände direkt att det här var rätt. Precis som det skulle vara.

Hon pratade med R och han ville gärna prova bilen. Min snälla vän och granne A hjälpte mig att ladda batteriet och en måndag så kom C och hennes livskamrat L och tog med bilen hem. Jag hade sagt att jag ville att R skulle ha bilen en vecka och köra så mycket som möjligt för att känna att det var rätt för honom.

En kväll senare ringde telefonen och C meddelade att R ville köpa bilen. Han behövde inte någon betänketid på en vecka sa han utan han ville ha den till sin direkt.  Så jag åkte hem till dem efter jobbet dagen efter. Vi skrev och R förde över kosing och så var det klart. Det var en så bra och fin känsla av att allt hade blivit rätt.

R är en mycket speciell kille och på något sätt så har livet fört oss samman. Han hjälpte mig vidare på min slingriga väg och som han skrev till mig ”gav honom en bit i ett frihetspussel”. Vi behövde varandra. R:s speciella sätt att se på livet och allt som det innebär är något som jag kan förstå. På något sätt är vi samma andas barn trots åldersskillnad och annat.  Vi har förts tillsammans och det är jag tacksam för.

Jag hoppas ni alla har en fin lördag……med eller utan rävar och speciella vänner.

 

Ja, jag säger då det

Nog för att vi har väldigt dåligt med parkeringsplatser numera här i vår lilla stad. Men är inte det här att ta i i jakten på en plats

DSC01917.JPG

Det här snillet har alltså kommit i väldigt hög fart och inte fixat rondellen utan kommit upp på den och slajdat runt och hamnat med nosen åt det håll bilen kom ifrån. Två killar i bilen och vittnena kunde inte säga vem som körde så båda fick gå. Jag tycker båda skulle åkt dit så det skvätte om det. Men med den nya dialogpolisen så händer det inte mycket utan de här två kan ratta vidare. Dessutom ägde den ena killen bilen och eftersom det inte var en olycka kopplad till den här händelsen så är det ägarens ansvar att få bilen bärgad därifrån. Den har stått i fyra dagar igår så vi får se hur länge den blir kvar.

Om jag skulle bli sugen på att köpa mig en ny garderob så finns det ju butiker nere i stan som har till alla kroppar. Men på en liten tvärgata i ett område nära mig hittade jag den här butiken. Nu har jag inte riktigt bestämt mig för om jag vill se billig eller chic ut. Men nog är det ett märkligt namn på en butik

DSC01925.JPG

Vid ett hus alldeles för nära mig så får man se upp när man cyklar förbi. Hoppas också att hundägare som ofta går där ser till att vovvarna går på andra sidan gångvägen för här jädrar i min lilla låda lirar vi plockepinn.

DSC01920.JPG

Hela staketet är ruttet och har lutat i åratal men nu har de arma plankorna gett upp hoppet helt och släppt taget. F ö ska jag dit någon kväll och sno en planka eller två att ha till något framtida hantverk. Tänkte att om nu inte träet är alldeles ruttet så kunde man ha en planka att hänga julkransar på till marknader. Jag får fundera på det men för säkerhets skull så nappar jag nog åt mig ett par plankor i alla fall.

När jag cyklade hem ifrån jobbet igår så fick jag syn på två fåglar som satt på en sten nere vid dammluckorna i ån. Jag ser ju lite dåligt och pippisar har jag dålig koll på även om jag haft ögon som en hök (hoppsan!).  Är det någon utav er läsare som har en aning om vad det är för slags pippisar? Den ena såg ut som en gam när han satt och hukade men det är jag i alla fall bergsäker på att det inte är.

DSC01929.JPG

Jag hoppas ni alla har en bra lördag……..med eller utan underligheter i tillvaron.

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag