Torrt, rosor, mat och gröna händer

Jag har en vän som bor neråt Boråstrakten och hon mailar gång på gång om att det regnar. De får översvämning och det liksom bara forsar ner. Stup i kvarten.  Så är det inte hos mig men jag önskade att det skulle regna en hel vecka i sträck här. Det skulle behövas för det är så torrt. När jag går över den lilla plätten som är min gräsmatta så knastrar det under fötterna och det är inte ens gult längre utan grått.  Här ska ni få se hur det ser ut i ena ändan av gräsmattan. Helt galet torrt.

DSC02577.JPG Det enda som är bra med torkan är att jag slipper klippa gräsmattan så ofta. Jag har klippt den två gånger i år.  Området där jag bor är byggt på gammal träskmark så det går ådror med vatten lite kors och tvärs. Som ni ser så är det torrt på baksidan hos mig men på framsidan hos min granne ser det ut så här

DSC02523.JPG

DSC02520.JPG

Jag tror det har regnat sammanlagt 10 minuter på en månad. Det är knappt det ger utslag i regnmätaren. Den har förresten gett upp andan också. Jag skulle ta in den och göra rent den och då upptäckte jag att den läckte. Nu skiter jag i att köpa en ny. Känns onödigt när det i alla fall inte kommer något regn. Dessutom får det vara vilket väder det vill nu när jag har blivit pensionist. Nu väljer jag ju själv om jag vill gå ut. Skulle det nu promt vara så att jag absolut vill ha reda på hur mycket det har regnat så kan jag fråga mina närmaste grannar för dom har en finfin regnmätare. Åka lite snålskjuts alltså.

Vardagslycka är när bästa vännen ringer på dörren och kommer med en stor kasse med pasta. Hon och hennes man hade varit på utflykt till Barillafabriken. Det gjorde dom rätt i för jisses så mycket dom hade med sig hem. Åt mig. Tack snälla B och A som alltid tänker på mig. Vardagslycka är ju också att människor ger sig tid att komma förbi och höra av sig trots att det är sommar och ”resa-runt-i-Sverige-tid” eller ”sköta-sommarstället-tid”.

Dottern har ärvt sin pappas gröna händer för hon får saker att växa och frodas. Det får inte jag. Jag har bara ett fåtal blommor kvar nu sedan mannen gick bort. Jag vet inte vad jag gör för fel. Dom vill inte. Inte jag heller förresten för jag blir sur när dom inte gör som jag vill. Alltså växer fint och blommar eller i alla fall överlever. Men dotra hon odlar hon. Nu har hon drivit upp jalapenos. Se bara

DSC02394.JPG

Hon har fullt med plantor i kök och vardagsrum. Nu har hon gjort någon slags inläggning och hade med sig några små skivor som smakprov åt mig då hon var där sist. Jag är ju glupen så innan hon sagt att jag skulle ta det lugnt så stoppade jag en stor skiva i munnen, tuggade och svalde. Sen tror jag det brände hål i korkmattan för jädrars så starkt det var. Förmodligen rök det ur öronen också. Det var bara att kippa efter luft och stoppa in något snällt i munnen.  Då förklarade dottern lugnt att dom var jättestarka och skulle tas i småbitar tillsammans med annan föda. Jahaja, jag borde kanske ha väntat. Men vilket jädra drag det var i dom jalapenosarna. Piju! Veckan efter stod jag på marknad i Malmköping och då var det några som sålde likadana plantor för 120:- styck. Så jag tipsade dottern om att hon kunde driva upp och så kunde jag sälja när vi står på marknader nästa sommar. Hon brukar dock ha en del virkat med på mitt bord men man kan väl utöka med något nytt.

En som är en raring, en pälsboll och en liten ulltass det är liten Kajsa. Dottern och barnbarnets katt. Hon är liten till växten och jättefin. Hon skickar en liten hälsning till er alla.

DSC02404.JPG

Jag hoppas ni alla har en finfin tisdag…….med eller utan torrsprickor och små röda kattor

 

 

 

 

 

Sommarmys

Inte nog med att det är sommar utan jag är ju pensionist också. Detta innebär att jag kan göra vad jag vill när jag vill och hur jag vill. Ibland vill jag inte göra något alls och då får det bli en sådan dag. En ingentingdag. Man behöver faktiskt sådana också.

Häromsistens så hade jag en lunchträff med mina diakonivänner G och L. Jag brukar vägra att sitta ute och äta för jag är ju vanvettigt rädd för getingar så när jag föreslog att vi skulle sitta ute och äta så fick damerna nästan dåndimpen. Det har ju varit väldigt lite getingar i år tack och lov. Den här dagen var det väldigt varmt men det fläktade på rätt så bra också så då tyckte jag det var bäst att passa på.

Vi gick till stamstället Phoenix. Där är dom vana vid oss sedan många år och har inget emot att vi blir sittande i tre timmar. Tiden bara ramlar iväg när vi pratar och har roligt. Det är kanoners att ha människor omkring sig som tillför en tonvis av goda energier så när man går hem så är man proppfull av glädje.  Ibland har vi väldigt tråkiga saker att avhandla också men det går väldigt bra det också och man är trygg i sällskapet. Vi har alla tre varit med om olika former av sorg och olycka och vi stöttar varandra på ett väldigt bra sätt. Vi kan prata om jobbiga saker på ett naturligt sätt eftersom vi  alla tre vet vad det handlar om.  Det är viktigt att ha vänner som man är trygg med.  Dessutom är vi lika duktiga på att äta också. Se bara

DSC02426.JPG

Jag borde ha varit den som åt salladen eftersom jag snart är lika tjock som jag är lång men icke sa Nicke. Jag åt fish ‘n chips. Mums.

Men när man efter att ha varit ute och traskat eller cyklat lite under en dag kommer hem och sparkar av sig sandalerna och får syn på sina fötter då kan man banne mig fundera. Är det smuts……eller?

DSC02440.JPG

Nääääää……..det är ju solbränna för sjutton.  Men nog ser det knäppt ut. Jag kanske borde försöka gå lite barfota så att jag får hela fötterna bruna. Vi får se. Annars duger ju de här randiga fötterna precis så som de är.

F ö har jag gjort det som dom skriver om i visor och nidtexter. Ni vet det där som alla pensionärer förväntas göra. Vet ni inte vad jag menar? Då ska jag visa er här. Titta på den här bilden som är ett bevis på att jag verkligen ”pensionärar” mig ordentligt

DSC02461.JPG

Enligt Magnus Uggla skulle man ju spela bingo och mata svanarna men jag hittade inte en enda svan så det fick duga med änder. Så nu kan jag bocka av den här ”måste-göra-saken” från listan. Men nog är det lite mysigt att mata pippisarna. Det gjorde jag faktiskt innan jag blev pensionist också.

Jag hoppas ni har härliga sommardagar……….med eller utan randiga fötter

 

 

Tiden ramlar iväg

Jösses så fort tiden går. Jag hinner inte riktigt med i svängarna. Fast det är nog en positiv grej det också att man har mycket att stå i så man inte bara blir sittande i sin ensamhet och rullar tummarna. Här rullas inga tummar ska ni veta. Inte om jag inte bestämmer mig för att lägga upp fötterna och placera händerna i rullningsläge på magen. Men det är ju en annan sak för då gör man det inte av leda utan för att vila.

Jag har inte tråkigt en endaste dag faktiskt. Jo korta stunder. Då när jag måste dammsuga t ex. Eller damma. Det är tråkigt och jag gnölar som en femåring för mig själv när jag blir tvungen att ta itu med eländet innan det blir en sanitär olägenhet av damm.  I veckan skulle jag ha besök av en tidigare arbetskollega och vi skulle äta lunch här. Då var jag ju liksom tvungen att dammsuga. I alla fall lite.  Usch jag skäms nästan för att erkänna det men jag är en fuskare av kolossalformat.  Jag gjorde det i alla fall och vi åt och hade det så trevligt. Hon hade med sig en påse fröknäcke som hon bakat men det får ni ingen bild på för det åt jag upp fortare än kvickt.

Så gott folk, förutom den eländiga dammsugningen och det trista dammandet har jag det så himla bra. Är lycklig inuti för att jag får vara här hemma med mitt.  Jag saknar givetvis mannen men det gör jag ju varje dag i olika sammanhang. Men var han än är så har han förmodligen min ljuva stämma ljudande i öronen för jag pratar med honom nästan hela tiden. Det är liksom en gammal vana och jag mår nog bra av det.  Han är nog här och hälsar på också skulle jag tro för ibland ramlar de mest osannolika saker ner på golvet och nu sist gick köksfläkten på när barnbarnet och jag satt och åt middag. Han höll sig för hjärtat och hade ögon stora som kastrullock. Vi hade precis pratat om morfar och om hans längtan efter honom. Ja så nog händer det saker i det här hemmet alltid.

Eftersom jag ligger vääääääldigt mycket efter med mitt bloggande så kommer det lite bilder från tidigare. En hel flock av vardagslyckor.  Här får ni t ex se vad jag fick av min dotter. Hon hade virkat mig en korg att ha min stickning i. Garnet hade hon köpt på Rusta och det var riktigt tjockt. Min fina duktiga, händiga dotter hon har sin hantverkarglädje kvar och det är kanoners.

DSC02187.JPG

Paket ramlar det in här ibland. Jag blir ju givetvis jätteglad varje gång men funderar så på vad jag kan göra tillbaka. Nåja det blir nog något framöver. Men här får man något för alla sinnen. Tack snälla fina C.

DSC02259.JPG

För att jag skulle få ändan ur vagnen och komma igång med sommaren så kom barnbarnet hit och tillsammans fixade vi altanen och spolade av golv och möbler. Kan tillägga att innan detta var färdigt så var även barnbarnet väl genomspolat. Jädrans kul att spruta vatten på någon. Skit samma att man är 63, barnungen i en vaknar direkt och jag jagar barnbarnet med slangen. Nåja jag fick tillbaka så vi var två stycken som iskalla och genomblöta fick gå in och byta kläder. Men skojsigt var det.

DSC02340.JPG

Trots att mormor betedde sig som en riktig huligan så hade det bästa barnbarnet i världen lust att laga mat åt oss båda. Lax i ugn med creme fraishe och fetaost. MUMS!

DSC02341.JPG

Sist men inte minst. Eller minst. Eller i alla fall pytteliten. Måste hyresgästen vara.  Vem tror ni bor här?

DSC02273.JPG

Jag hoppas ni har en härlig solig söndag……..med eller utan mystiska hyresgäster.

 

Jag har då en jädrans tur

Före jul tyckte ju företaget att det återigen var dags för en liten rockad där man skulle göra sig av med 70 personer. Jag sa direkt till min chef att om det kommer något bra erbjudande om tidigare avgång då vill jag ha reda på det direkt.  Det kom ett sådant erbjudande och jag mailade till personalavdelningen direkt och anmälde mig som intresserad. Ett par veckor senare hade några av cheferna träffat folk från HR och då fått reda på att två stycken redan ansökt fast de inte gått ut med hela erbjudandet. Ja det var jag och en annan tok då som verkligen verkligen verkligen ville komma därifrån.

Jag ansökte om att få gå tidigare så jag fick från 1 maj avtalspension som sträcker sig fram tills jag fyller 65. Alltså om två år. Jag är helnöjd. Lycklig. Visst blir det lite mindre pengar men det är värt vart enda öre att slippa traska iväg till ett dysfunktionellt ställe där folk mår dåligt. Där inget funkar och oron är stor. Nu är jag hemma med med mina saker och pillrar med det jag för dagen har lust med. Jag säger tack varje kväll när jag går till sängs, tack för att jag inte behöver gå upp i ottan och staka iväg. Tänk att man kan få ha det så bra så man kan låta lust och glädje styra dagarna.

Men apropå det där med att ha lust. Jag har jättemycket lust att göra än det ena än det andra men städa har jag ingen lust med. Den där jädrans dammsugaren kan bli stående i  evigheter i något hörn. På vissa ställen kan man rita i dammet. Men va fasen om någon har något att invända så är dom välkomna att ta dammsugaren och jazza runt ett varv.  Det lär ju aldrig hända. Jag är alltid på nedervåningen och går bara upp när det är dags att sova. Så där uppe är det inte så viktigt. Tycker jag.  Rätt vad det är hoppar man väl igång med det där med städeriet också så jag tar det lugnt.

Något annat som jag uppmärksammat sedan jag blev fritidsforskare och ickerökare är att av någon underlig anledning så har jag gått upp en förfärlig massa i vikt. Så mycket som jag väger nu har jag aldrig i hela livet vägt fört. Jag har alldeles för nära till kyl och frys. Jag har noterat att dessa två dörrar borde vara av svängdörrstyp. Jag är där och river stup i kvarten.  Men nu har jag satt ett datum för mig själv då det är tvärnit på allt glufsande. Jag måste göra något nu för annars kommer jag inom en väldigt snar framtid att vara väldigt lik Kalle Moraeus till storlek och rondör. Lika tjock som jag är lång alltså.  Observera att jag absolut inte har något emot Kalle M som person och han får se ut hur han vill. Jag måste dock ta en annan väg.

Dottern har sett till så jag ätit lite nyttigt och väldigt gott och så även vännerna A och B.  Jag fick världens godaste soppa, omelett samt kaffe och efterrätt innan de flyttade till landet.

Här  kommer wraps som dottern hade med sig sist hon var här. Kyckling och grönsaker.

DSC02360.JPG

Fisk i folie är heller inte så dumt. Hon är otroligt duktig på att laga mat min dotter. Det har hon efter sin pappa och sin farfar.

DSC02198.JPG

Jag älskar att äta men jag tycker INTE om att laga mat. Jag har ju varit bortskämd tidigare med en man som lagade mat. Så numera blir det inte så avancerade maträtter i det här huset ska ni veta. Man klarar sig väldigt långt med kycklingköttbullar och kycklingkorv (och fryspizza och glass men säg inte det så min dotter hör *S*).

Det bästa med att vara pensionist det är att numera måste jag ingenting. Jag gör precis som jag vill. Nåja det finns ju två saker i livet man måste hur man än bär sig åt och det är att man måste betala skatt och man måste dö. Annars måste man ingenting. Att man sedan borde göra en hel massa saker det är en helt annan sak. Jag har massor med grejer som jag borde göra här hemma. Hur mycket som helst. Men det får liksom bli när det blir för jag känner att jag ännu inte är tillbaka på 100%. Var sak har sin tid och att man inte får vissa saker gjorda ska inte  ge dåligt samvete utan bara insikt om att det tar lite längre tid än vanligt att komma till skott. Jag brukar säga att ”Gud skapade ingen brådska, bara jämn rörelse. Det räcker så.

En liten sen midsommarbild ska ni få också. Jag klippte gräsmattan härom veckan och då hade prästkragarna börjat blomma så fint runt en buske. Då kan man ju inte med berått mod som en jädrans Terminator dundra fram och klippa ner. Nix pix. Då får det bli en liten ö av blommor och högt gräs mitt i. Det är fint det också.

DSC02357.JPG

Jag hoppas ni alla haft en fin midsommarhelg……med eller utan prästkragar

 

Nä nu är det skärpning som gäller

Jag upptäckte att det var väldigt länge sedan jag uppdaterade min blogg. Jag älskar ju att blogga så jag kan egentligen inte förstå att jag inte kommit till skott med det. Men nu jädrars får det det bli fart på det här gamla skrället. Här ska bloggas. Håll i hatten gott folk för nu åker vi.

Eftersom det är evigheter sedan som jag bloggat så har jag ju massor av vardagslyckor på lager och jag kan garantera att dom inte kommer att hamna här i tur och ordning utan lite huller om buller och här och där.

Min kamrat T och jag försöker att ses och äta lunch en gång i månaden i alla fall. Ibland kan det vara svårt att pussla ihop dagar och tider men huvudsaken är att man håller samman och ses när man kan.  Efter en lunch tog vi en promenad ner i ett villakvarter och där hittade jag den här jättefina muren med kupat tegel uppepå. På teglet växte mossa så himla vackert. Det är rent otroligt så mycket fint naturen bjuder på bara man ger sig tid att vara uppmärksam.

DSC02134.JPG

Samma kamrat visade mig vid ett annat tillfälle hur man matar sin bil. Ja jösses. Alltså…..man parkerar bilen……kliver ur, rotar runt som en tok i bakluckan för att hitta rätt sladd till apparaten och när man väl hittat rätt så går man framom och trycker in den ena änden i bilen och den andra i apparaten på stolpen. Tjolahopp tjolahej…..sen är det bara för den lille bilen att matas. Javisst är det en elbil men jag är ju usel på att förklara sådana här märkliga saker. Bra är det väl i alla fall för vi kom ända hem sedan efter den amningen.

DSC02175.JPG

Någonting jag verkligen förstår mig på det är i alla fall tulpaner och choklad. Tack snälla T för det.

DSC02139.JPG

Den 27:e april var det ett år sedan mannen gick bort. Kamrat T och jag tog en tur ut till vackra Sundbyholm där vi åt något som jag aldrig i hela livet ätit förut. Matvåffla. När vi kom in på fiket så fanns det matvåffla för 85:-. Jag är normalt absolut inte snål och är ju egentligen rent usel på att spara och hålla i pengar men va fasen…….en våffla för 85 spänn där gick min gräns. Efter lite resonemang så bestämde jag mig i alla fall för att ta en eftersom min kompis sa att dom var jättegoda. Den jag fann minst märklig i sin kombination med ”pålägg” var en med  chevréost, valnötter, honung,  lök och någon slags sallad.  Eftersom jag aldrig har ätit chevréost så frågade jag damen bakom disken om jag kunde få smaka en pyttebit så jag inte köpte något som jag inte kunde äta upp. Det fick jag och jisses det var en positiv upplevelse. Nu har jag verkligen fått smak för den osten.

Vi gick in och satte oss och pratade, tittade på utsikten som är så fin. Vattnet och alla båtar som ligger och guppar så rofyllt vid bryggorna. Nu var det ju inte säsong när vi var där så det var hyfsat lugnt. Efter ett tag kommer då våfflan.  Det var ingen liten sladdrig, tunn pyttevåffla jag hade på min tallrik. Stor, tjock och fylld med godsaker. Dra på trissor så gott det var och dessutom blev jag proppmätt. Kanoners helt enkelt. Mums.

Efter den lunchen med vidhängande dessert, var sin stor bakelse så skulle vi ut och promenera lite innan hemfärd. Hon är sportig och motionerar gärna. Jag är inte det minsta sportig och motionerar högst ogärna. I vilket fall så knallade vi iväg i solskenet. Det är så vackert ute på udden. Vi var alldeles ensamma.  Jag har ju en viss förkärlek för träd, stammar och grenar. Tycker det är så vackert. Tallar är häftiga för dom kan krångla till sig lite hur som helst.

DSC02222.JPG

Några som inte var lite värmetrötta och saktfärdiga som jag i solen det var dom här figurerna. Fy farao vad dom ligger i. Det är egentligen rätt häftigt. Alla vet liksom vad dom ska göra på något sätt.

DSC02224.JPG

Avslutningsvis åkte skor och strumpor av och jag ville bada fötterna. Nu gick jag i på helt fel ställe för det var halvstora stenar som var täckta med slemmigt grönt. Ganska svårt att gå på och över huvud taget hålla sig på benen på. Nu tyckte T att jag skulle vända mig om när hon tog kort på mig istället för att bara få en stor ända på bilden. Så om någon tycker jag ser mer konstig ut än vanligt så beror det på att jag försöker hålla mig på benen. Skönt var det i alla fall. Sedan gick jag barfota tills fötterna torkat. Det kändes faktiskt härligt och nästan somrigt. Så den dag på året som jag trodde skulle bli den svåraste och mörkaste blev solig, lugn och väldigt rofylld tillsammans med min kamrat.

DSC02227.JPG

Upptäckte just ytterligare en grej som jag inte förstår mig på. Att vända bilden rätt. Men ni får väl endera vända på datorn  eller lägga er ner och titta. Då funkar det. Förresten…. det kanske är lika bra att jag inte syns så väl *S*.

Jag hoppas ni har en kanonfin onsdag………med eller utan myror och kallbad.

Jädrans brandvarnare

Före jul trillade jag en hel hop med köttbullar som skulle stekas och frysas in för att ha på julafton. Eftersom jag är ganska lat så steker jag köttbullarna på långpanna i ugnen. Allihop på en gång. Det är kanonsmidigt tycker jag. Här är den påbörjade plåten

DSC02079.JPG

När plåten var fylld slängde jag in den i ugnen och satte mig och läste tills det var dags att skaka runt bullarna på plåten en vända. När de sedan var klara och jag tagit ut plåten så ställde jag upp ugnsluckan för att tillvarata värmen. Det borde jag låtit bli för rätt som det var så började brandvarnaren i hallen väsnas alldeles förfärligt. Det var bara att släpa ut en stol i hallen och karta upp. Eftersom jag inte gillar att klättra och hänga efter väggarna så måste jag hålla i mig. Det är lite svårt när man är 158 att både hålla i sig och försöka få ner brandvarnaren på samma gång……liksom. Nåja, jag fick ner eländet och det blev tyst. Efter en halvtimme skulle jag försöka lyckas med konststycket att få upp den i taket igen. Samma procedur igen. När jag sedan lyckats och klivit ner och ställt undan stolen så började den förgrönade mackapären att skräna för full hals igen. Fram med stolen, klättra, hålla i sig, försöka nå brandvarnaren, få ner den och därefter ta sig ner själv. Fy farao, nu var jag ganska less så jag lade brandvarnaren i trappan och beslutade mig för att sätta upp den igen nästa dag. Det gjorde jag och allt var som vanligt igen.

Tiden gick och för ett par veckor sedan var min vän B in till mig och vi satt och pratade vid köksbordet. Rätt som det var så frågade hon vad det var som ringde. Ringde? Nä det ringer ingenstans sa jag.

Men jodå det hade det nog gjort. Ni vet de där korta pipen som brandvarnaren gör ibland när batteriet håller på att ta slut. Det var nog ett sådant pip hon hört för dagen efter hörde jag det också. Jag utförde samma långdragna process som ovan för att få ner brandvarnaren och skrev en lapp och lade på byrån i hallen för att komma ihåg att köpa nytt batteri dagen därpå.

Nytt batteri. Ut med det gamla och in med det nya. Provtryckte och inget pip kom. Ut med batteriet och tryckte ännu hårdare på kontaktytorna. I med batteriet och upp med brandvarnaren igen. Provtryckte. Då började den pipa. Dessvärre slutade den inte att pipa utan fortsatte hela tiden och ni vet vilket nervpinande ljud det är när brandvarnaren går igång. Ner med den igen och ut med batteriet helt. Nu var jag gråtfärdig. I med batteriet igen och upp med eländet. Provtryckte och inte ett jädra ljud kom ur apparaten. Nu var jag inte bara gråtfärdig nu var jag så förbannad så jag började grina. Jag måste ju kunna klara mig själv för sjutton och att byta batteri i brandvarnaren är ju basic.

Helt jädra slut rev jag ner brandvarnaren och la den på trappstegen. Tog ut batteriet och svor en lååååång ramsa. Grinade lite till och sen struntade jag i hela faderullan.

Dagen efter blev jag bjuden på lunch av mina vänner A och B som bor i samma länga som jag. Då passade jag på när vi var mätta och belåtna. Jag berättade om hur jag eländats och bad A ta mina nycklar och gå bort till mig och sätta upp brandvarnarjä*eln och se till så att det funkade. Till saken hör att han tidigare erbjudit sig att hjälpa mig men jag hävdar alltid att jag måste försöka själv först. Nu hade jag verkligen försökt men det försöket gick ju åt pipsvängen så han stolpade iväg hem till mig och efter en kort stund var han tillbaka och hade fixat upp den och den funkade. Jag fattar inte varför jag misslyckades så katastrofalt flera gånger i följd. Det var som om det gått troll i hela hanteringen. Eftersom jag har två brandvarnare, en uppe och en nere, så byter man ju batterierna samtidigt även om bara den ena talat om att batteriet börjar ta slut. Den på övervåningen tog ungefär två minuter att få ner, byta batteri på och få upp igen. Nema problema.

Jag är i alla fall väldigt tacksam för hjälpen jag fick. Jag trodde nästan att jag skulle bli galen när jag aldrig fick det att fungera. Tusen tack snälla A. Det är en vardagslycka att ha goda vänner som hjälper en när saker och ting tjorvar till sig.

Förra veckan gjorde jag det här i ugnen

DSC02102.JPG

Och näääääää………jag ställde INTE upp ugnsluckan för att tillvarata värmen. Nix pix.

Nu hoppas jag att ni alla har en fin helg…….med eller utan anarkistiska brandvarnare.

 

Jag blandar och ger

Från absolut barmark och cykelväder så ramlade det ner så mycket snö så man höll på att få dåndimpen. Dra på trissor så chockad man blev när man skulle försöka öppna ytterdörren på morgonen. Det var att ta i och fösa upp den. Tur man är stark som en oxe.  Men vackert var det ute. Som ett julkort.

DSC02101.JPG

Innan all denna snö trillade ner över mig så satt jag en lunch och väntade på bussen för att åka hem från jobbet. Mitt emot mig var träden så vackra mot himlen.

dsc02064

Nu var det ju ett tag sedan jag skrev något om vårt svinaktigt dyra eluppvärmda torg. Men nu ser ni kommer det här. Joråsåatt…….är det någon som vill slå ner ändan på någon av de eluppvärmda sofforna?

DSC02106.JPG

Eller med livet som insats försöka ta sig över det eluppvärmda torget? Hur kan det ens vara möjligt att betala för något som inte funkar. Någonsin. Jag blir så trött.

DSC02104.JPG

Nä nu får det inte bli alltför tjurigt så nu kommer några glädjande inslag i bloggandet. Dessa går under benämningen vardagslycka och är något som är värt mer än guld och gröna skogar. Det är något som sätter guldkant på tillvaron och som visar att man har människor omkring sig som tycker om och bryr sig om en. Vardagslycka är något som man får ta till sig, stort som smått och låta stanna i hjärtat som en stor värme.

Vardagslycka är när någon ringer på dörren och lämnar goda nybakade kakor. Tack snälla B för smasket.

DSC02068.JPG

Vardagslycka är också när dotter och barnbarn kommer hem till mig och lagar mat. Den här gången blev det pasta med currybearnaisesås och kyckling. Det var första gången de lagat mat tillsammans hemma hos mig. Det brukar ju vara barnbarnet som står för fiolerna annars. Gott var det och se så fint barnbarnet dekorerat kanten på min tallrik med små coctailtomater. En riktig festmåltid.

DSC02004.JPG

Vardagslycka är också när bästa R ringer på dörren och kommer med så fina gåvor till mig. Man blir glad i hela kroppen för jag vet hur noggrant han har valt. Vi fikade och hade väldigt mycket att diskutera. Tiden bara ramlar iväg och vi har jättemysigt tillsammans. Ljus och servetter är ju något som jag verkligen gillar och dessa var toppen. Tack fina R.

DSC02099.JPG

Sist ut av dagens vardagslyckor får vara dotterns julklapp till mig. En halskrage som förmodligen tål verklig extremkyla. Jag tog den på mig när jag skulle till Lilla Tanten igår när det var -12 grader. När jag efter tjugo minuter kommit ner till stan var jag tvungen att ta av mig den för jag höll på att få dåndimpen av värme. Kors i hela friden, jag har aldrig i hela livet haft något så varmt. Den gick dessutom att vika upp så den skyddade större delen av öronen också. En absolut kanonkrage. Tack älskade S för den värmen.

DSC02100.JPG

Nu hoppas jag att ni alla har en fin lördag……helst med fullt av vardagslyckor.

 

 

 

Tidigare äldre inlägg

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag