Nä nu är det skärpning som gäller

Jag upptäckte att det var väldigt länge sedan jag uppdaterade min blogg. Jag älskar ju att blogga så jag kan egentligen inte förstå att jag inte kommit till skott med det. Men nu jädrars får det det bli fart på det här gamla skrället. Här ska bloggas. Håll i hatten gott folk för nu åker vi.

Eftersom det är evigheter sedan som jag bloggat så har jag ju massor av vardagslyckor på lager och jag kan garantera att dom inte kommer att hamna här i tur och ordning utan lite huller om buller och här och där.

Min kamrat T och jag försöker att ses och äta lunch en gång i månaden i alla fall. Ibland kan det vara svårt att pussla ihop dagar och tider men huvudsaken är att man håller samman och ses när man kan.  Efter en lunch tog vi en promenad ner i ett villakvarter och där hittade jag den här jättefina muren med kupat tegel uppepå. På teglet växte mossa så himla vackert. Det är rent otroligt så mycket fint naturen bjuder på bara man ger sig tid att vara uppmärksam.

DSC02134.JPG

Samma kamrat visade mig vid ett annat tillfälle hur man matar sin bil. Ja jösses. Alltså…..man parkerar bilen……kliver ur, rotar runt som en tok i bakluckan för att hitta rätt sladd till apparaten och när man väl hittat rätt så går man framom och trycker in den ena änden i bilen och den andra i apparaten på stolpen. Tjolahopp tjolahej…..sen är det bara för den lille bilen att matas. Javisst är det en elbil men jag är ju usel på att förklara sådana här märkliga saker. Bra är det väl i alla fall för vi kom ända hem sedan efter den amningen.

DSC02175.JPG

Någonting jag verkligen förstår mig på det är i alla fall tulpaner och choklad. Tack snälla T för det.

DSC02139.JPG

Den 27:e april var det ett år sedan mannen gick bort. Kamrat T och jag tog en tur ut till vackra Sundbyholm där vi åt något som jag aldrig i hela livet ätit förut. Matvåffla. När vi kom in på fiket så fanns det matvåffla för 85:-. Jag är normalt absolut inte snål och är ju egentligen rent usel på att spara och hålla i pengar men va fasen…….en våffla för 85 spänn där gick min gräns. Efter lite resonemang så bestämde jag mig i alla fall för att ta en eftersom min kompis sa att dom var jättegoda. Den jag fann minst märklig i sin kombination med ”pålägg” var en med  chevréost, valnötter, honung,  lök och någon slags sallad.  Eftersom jag aldrig har ätit chevréost så frågade jag damen bakom disken om jag kunde få smaka en pyttebit så jag inte köpte något som jag inte kunde äta upp. Det fick jag och jisses det var en positiv upplevelse. Nu har jag verkligen fått smak för den osten.

Vi gick in och satte oss och pratade, tittade på utsikten som är så fin. Vattnet och alla båtar som ligger och guppar så rofyllt vid bryggorna. Nu var det ju inte säsong när vi var där så det var hyfsat lugnt. Efter ett tag kommer då våfflan.  Det var ingen liten sladdrig, tunn pyttevåffla jag hade på min tallrik. Stor, tjock och fylld med godsaker. Dra på trissor så gott det var och dessutom blev jag proppmätt. Kanoners helt enkelt. Mums.

Efter den lunchen med vidhängande dessert, var sin stor bakelse så skulle vi ut och promenera lite innan hemfärd. Hon är sportig och motionerar gärna. Jag är inte det minsta sportig och motionerar högst ogärna. I vilket fall så knallade vi iväg i solskenet. Det är så vackert ute på udden. Vi var alldeles ensamma.  Jag har ju en viss förkärlek för träd, stammar och grenar. Tycker det är så vackert. Tallar är häftiga för dom kan krångla till sig lite hur som helst.

DSC02222.JPG

Några som inte var lite värmetrötta och saktfärdiga som jag i solen det var dom här figurerna. Fy farao vad dom ligger i. Det är egentligen rätt häftigt. Alla vet liksom vad dom ska göra på något sätt.

DSC02224.JPG

Avslutningsvis åkte skor och strumpor av och jag ville bada fötterna. Nu gick jag i på helt fel ställe för det var halvstora stenar som var täckta med slemmigt grönt. Ganska svårt att gå på och över huvud taget hålla sig på benen på. Nu tyckte T att jag skulle vända mig om när hon tog kort på mig istället för att bara få en stor ända på bilden. Så om någon tycker jag ser mer konstig ut än vanligt så beror det på att jag försöker hålla mig på benen. Skönt var det i alla fall. Sedan gick jag barfota tills fötterna torkat. Det kändes faktiskt härligt och nästan somrigt. Så den dag på året som jag trodde skulle bli den svåraste och mörkaste blev solig, lugn och väldigt rofylld tillsammans med min kamrat.

DSC02227.JPG

Upptäckte just ytterligare en grej som jag inte förstår mig på. Att vända bilden rätt. Men ni får väl endera vända på datorn  eller lägga er ner och titta. Då funkar det. Förresten…. det kanske är lika bra att jag inte syns så väl *S*.

Jag hoppas ni har en kanonfin onsdag………med eller utan myror och kallbad.

Jädrans brandvarnare

Före jul trillade jag en hel hop med köttbullar som skulle stekas och frysas in för att ha på julafton. Eftersom jag är ganska lat så steker jag köttbullarna på långpanna i ugnen. Allihop på en gång. Det är kanonsmidigt tycker jag. Här är den påbörjade plåten

DSC02079.JPG

När plåten var fylld slängde jag in den i ugnen och satte mig och läste tills det var dags att skaka runt bullarna på plåten en vända. När de sedan var klara och jag tagit ut plåten så ställde jag upp ugnsluckan för att tillvarata värmen. Det borde jag låtit bli för rätt som det var så började brandvarnaren i hallen väsnas alldeles förfärligt. Det var bara att släpa ut en stol i hallen och karta upp. Eftersom jag inte gillar att klättra och hänga efter väggarna så måste jag hålla i mig. Det är lite svårt när man är 158 att både hålla i sig och försöka få ner brandvarnaren på samma gång……liksom. Nåja, jag fick ner eländet och det blev tyst. Efter en halvtimme skulle jag försöka lyckas med konststycket att få upp den i taket igen. Samma procedur igen. När jag sedan lyckats och klivit ner och ställt undan stolen så började den förgrönade mackapären att skräna för full hals igen. Fram med stolen, klättra, hålla i sig, försöka nå brandvarnaren, få ner den och därefter ta sig ner själv. Fy farao, nu var jag ganska less så jag lade brandvarnaren i trappan och beslutade mig för att sätta upp den igen nästa dag. Det gjorde jag och allt var som vanligt igen.

Tiden gick och för ett par veckor sedan var min vän B in till mig och vi satt och pratade vid köksbordet. Rätt som det var så frågade hon vad det var som ringde. Ringde? Nä det ringer ingenstans sa jag.

Men jodå det hade det nog gjort. Ni vet de där korta pipen som brandvarnaren gör ibland när batteriet håller på att ta slut. Det var nog ett sådant pip hon hört för dagen efter hörde jag det också. Jag utförde samma långdragna process som ovan för att få ner brandvarnaren och skrev en lapp och lade på byrån i hallen för att komma ihåg att köpa nytt batteri dagen därpå.

Nytt batteri. Ut med det gamla och in med det nya. Provtryckte och inget pip kom. Ut med batteriet och tryckte ännu hårdare på kontaktytorna. I med batteriet och upp med brandvarnaren igen. Provtryckte. Då började den pipa. Dessvärre slutade den inte att pipa utan fortsatte hela tiden och ni vet vilket nervpinande ljud det är när brandvarnaren går igång. Ner med den igen och ut med batteriet helt. Nu var jag gråtfärdig. I med batteriet igen och upp med eländet. Provtryckte och inte ett jädra ljud kom ur apparaten. Nu var jag inte bara gråtfärdig nu var jag så förbannad så jag började grina. Jag måste ju kunna klara mig själv för sjutton och att byta batteri i brandvarnaren är ju basic.

Helt jädra slut rev jag ner brandvarnaren och la den på trappstegen. Tog ut batteriet och svor en lååååång ramsa. Grinade lite till och sen struntade jag i hela faderullan.

Dagen efter blev jag bjuden på lunch av mina vänner A och B som bor i samma länga som jag. Då passade jag på när vi var mätta och belåtna. Jag berättade om hur jag eländats och bad A ta mina nycklar och gå bort till mig och sätta upp brandvarnarjä*eln och se till så att det funkade. Till saken hör att han tidigare erbjudit sig att hjälpa mig men jag hävdar alltid att jag måste försöka själv först. Nu hade jag verkligen försökt men det försöket gick ju åt pipsvängen så han stolpade iväg hem till mig och efter en kort stund var han tillbaka och hade fixat upp den och den funkade. Jag fattar inte varför jag misslyckades så katastrofalt flera gånger i följd. Det var som om det gått troll i hela hanteringen. Eftersom jag har två brandvarnare, en uppe och en nere, så byter man ju batterierna samtidigt även om bara den ena talat om att batteriet börjar ta slut. Den på övervåningen tog ungefär två minuter att få ner, byta batteri på och få upp igen. Nema problema.

Jag är i alla fall väldigt tacksam för hjälpen jag fick. Jag trodde nästan att jag skulle bli galen när jag aldrig fick det att fungera. Tusen tack snälla A. Det är en vardagslycka att ha goda vänner som hjälper en när saker och ting tjorvar till sig.

Förra veckan gjorde jag det här i ugnen

DSC02102.JPG

Och näääääää………jag ställde INTE upp ugnsluckan för att tillvarata värmen. Nix pix.

Nu hoppas jag att ni alla har en fin helg…….med eller utan anarkistiska brandvarnare.

 

Jag blandar och ger

Från absolut barmark och cykelväder så ramlade det ner så mycket snö så man höll på att få dåndimpen. Dra på trissor så chockad man blev när man skulle försöka öppna ytterdörren på morgonen. Det var att ta i och fösa upp den. Tur man är stark som en oxe.  Men vackert var det ute. Som ett julkort.

DSC02101.JPG

Innan all denna snö trillade ner över mig så satt jag en lunch och väntade på bussen för att åka hem från jobbet. Mitt emot mig var träden så vackra mot himlen.

dsc02064

Nu var det ju ett tag sedan jag skrev något om vårt svinaktigt dyra eluppvärmda torg. Men nu ser ni kommer det här. Joråsåatt…….är det någon som vill slå ner ändan på någon av de eluppvärmda sofforna?

DSC02106.JPG

Eller med livet som insats försöka ta sig över det eluppvärmda torget? Hur kan det ens vara möjligt att betala för något som inte funkar. Någonsin. Jag blir så trött.

DSC02104.JPG

Nä nu får det inte bli alltför tjurigt så nu kommer några glädjande inslag i bloggandet. Dessa går under benämningen vardagslycka och är något som är värt mer än guld och gröna skogar. Det är något som sätter guldkant på tillvaron och som visar att man har människor omkring sig som tycker om och bryr sig om en. Vardagslycka är något som man får ta till sig, stort som smått och låta stanna i hjärtat som en stor värme.

Vardagslycka är när någon ringer på dörren och lämnar goda nybakade kakor. Tack snälla B för smasket.

DSC02068.JPG

Vardagslycka är också när dotter och barnbarn kommer hem till mig och lagar mat. Den här gången blev det pasta med currybearnaisesås och kyckling. Det var första gången de lagat mat tillsammans hemma hos mig. Det brukar ju vara barnbarnet som står för fiolerna annars. Gott var det och se så fint barnbarnet dekorerat kanten på min tallrik med små coctailtomater. En riktig festmåltid.

DSC02004.JPG

Vardagslycka är också när bästa R ringer på dörren och kommer med så fina gåvor till mig. Man blir glad i hela kroppen för jag vet hur noggrant han har valt. Vi fikade och hade väldigt mycket att diskutera. Tiden bara ramlar iväg och vi har jättemysigt tillsammans. Ljus och servetter är ju något som jag verkligen gillar och dessa var toppen. Tack fina R.

DSC02099.JPG

Sist ut av dagens vardagslyckor får vara dotterns julklapp till mig. En halskrage som förmodligen tål verklig extremkyla. Jag tog den på mig när jag skulle till Lilla Tanten igår när det var -12 grader. När jag efter tjugo minuter kommit ner till stan var jag tvungen att ta av mig den för jag höll på att få dåndimpen av värme. Kors i hela friden, jag har aldrig i hela livet haft något så varmt. Den gick dessutom att vika upp så den skyddade större delen av öronen också. En absolut kanonkrage. Tack älskade S för den värmen.

DSC02100.JPG

Nu hoppas jag att ni alla har en fin lördag……helst med fullt av vardagslyckor.

 

 

 

Lilla snigel akta dig

Ja jag vet att jag tidigare haft ett inlägg med exakt samma namn. Det här handlar dock om en helt annan snigel. Så häng med här.

På jobbet har det ju varit ett kontorslandskap där det ploppat upp chefsrum och konferensrum i rader ungefär i mitten så landskapet har brutits. Det har inte räckt till för att minska störande ljud och andra störande moment. Så nu skulle det fixas och trixas så att vi alla skulle få lugn och ro. Jag har redan lugn och ro för jag tillhör de få som har eget rum så jag har liksom aldrig blivit störd. Dessutom hör jag ju så jädrans dåligt så det har väl också gjort att jag inte störs av människors prat och skratt vid fikarasterna.

Nåväl, det har byggts och rivits i en salig blandning och helt plötsligt satt det glasdörrar i varenda korridor. Dessutom sattes glasväggar upp här och där. Nu var det många som inte uppmärksammade de nya glasfenomenen utan traskade rakt in i dörrar och väggar med den påföljd att de tappade allt de hade i händerna typ dator och kaffemugg. Då fick företaget som satt upp glasdörrarna och väggarna sätta klisterlappar  mitt på rutorna så folk skulle se att där var en vägg/dörr (senare ska det komma frostade ränder som ska klistras på).  Det såg för eländigt trist ut med en stor klisterlapp där det stod Moelven på. Jag tog ner lappen och klippte ut lite hjärtan på fri hand och kompisen satte dit rosa fina hjärtan. Det såg lite roligare ut i alla fall.

När jag kom till jobbet morgonen därpå så hade någon annan roat sig med att fortsätta skojseriet och dörren såg ut så här

DSC01978.JPG

Vi skrattade alla gott åt detta. Visst är det gulligt. Lite dagisvarning kanske men det är väl som jag brukar säga ett riktigt vuxendagis. Tyvärr så tyckte inte alla att det var lika roligt som vi på avdelningen utan ett par dagar efteråt så var lappen borttagen av någon humorbefriad individ. Synd eftersom det är så jobbigt nu med uppsägningar och indragningar så vi hade behövt det här lilla fnissframkallande spektaklet för att få lite glädje.  Ja ja, hjärtana sitter i alla fall kvar men nog är det lite sorgligt att vissa har tappat humorn på väg upp i karriären.

Men här kommer i alla fall ett par vardagslyckor.

När jag släpade mig in på jobbet en morgon, trött och eländig så såg det ut så här på mitt skrivbord

DSC01991.JPG

Tre enorma äpplen låg och var så vackra. Himmel och plättar när jag åt upp ett av dem på kvällen så var jag proppmätt. Fick dela det i två delar för att kunna bita bitar av det. Så nu har jag äppelglädje ett bra tag.

DSC01962.JPG

Och som om det inte räckte med det så blev jag presentad av en annan kamrat. Fina J hade med sig osötat äppelmos som hans hustru gjort. Ena butten snaskade jag ur på rekordtid för det var så himla gott. När jag lämnade tillbaka den tomma asken så fick jag tre nya askar och den här gången var det mos blandat med kanel. Så himla gott.

Som en liten extrabonus…..eller det kanske är en vardagslycka i sig att slippa ha staketbrädor vinande om benen när man går eller cyklar. Här är det nya fina staketet som kom upp på nolltid efter att det gamla gett upp andan. Så nu cyklar och går man säkert igen.

DSC01976.JPG

Jag hoppas ni alla har en härlig lördag…….med eller utan sniglar i olika former.

Hit och dit och upp och ner

Ja kära läsare jag måste väl erkänna att livet inte är helt lätt mellan varven. Det går upp och ner och hit och dit. Ibland tycker jag att jag kommit en bra bit på vägen men så dimper det ner papper från skattemyndigheten eller återbetalning av bilförsäkring. Då rutschar man raskt tillbaka några steg igen och livet känns plötsligt ganska besvärligt och glädjelöst.

Av de skälen följde jag inte med min kamrat ut på marknad den här helgen. Jag behöver tid och ro ett tag igen. Men eftersom jag kämpar hårt för att inte fastna i en negativ spiral så ägnar jag det här inlägget åt sådant som är positivt och roligt. Livet är ju trots allt ganska bra bara man har förmågan att se och ta till sig olika saker. Så nu tar vi ett tag i vardagslycko och glädjehögen.

När jag en dag under sommarlovet skulle möta upp barnbarnet utanför hans port för vidare gångpromenad hem till mig så fick jag syn på den här gossen. En liten kille som utan större bekymmer tog sig fram på enhjuling. Jösses alltså, jag som har svårt att hålla mig på två hjul tänkte jag och mindes hur jag kravlade omkring på garageplanen för lite sedan. Imponerande kille

DSC01872.JPG

Paisley, detta underbara mönster. Visste ni att det egentligen härstammar från Persien, nuvarande Iran. Sedan har det färdats över världen och hamnade så småningom i Skottland där det döptes just till Paisley. Efter staden tror jag.  Dottern kom i alla fall på visit iklädd en  rosa paisleymönstrad klänning. Jag tyckte det var kanonfint och nästan lite gammeldags. En vacker kvinna med sin pappas vigselring i en kedja om halsen.

DSC01863.JPG

Jag lever  någon slags självvalt eremitliv och har gjort så länge. Jag behöver avskildheten, ensamheten och tiden att helas. Men ibland kliver jag utanför min trygghetszon och då träffar jag med stor förtjusning mina diakonivänner. Vi är tre damer som alla jobbat med hemlösa på ett eller annat sätt. En av damerna är diakoniassistent inom svenska kyrkan och hon ägnar mycket tid åt att besöka sjuka på lasarettet och i hemmen. Helt ideellt. Båda två har arbetat på härbärget som anställda. Vi har alltid mycket att prata om och när vi skiljs åt så känner jag mig alltid starkare, gladare och mer beslutsam. Jag tror vi är riktigt bra för varandra faktiskt. När vi träffas så brukar vi nästan alltid välja samma restaurang för dels är maten kanoners och dels känner personalen oss och är otroligt snälla. Vi brukar bli sittande åtminstone tre timmar och killarna som har restaurangen uttrycker ofta sin glädje över att vi kommer regelbundet. De sticker till oss lite extragodsaker och frågar alltid om det är något vi vill ha eller behöver. Jag brukar skoja och säga att jag vill ha tre filtar och tre kuddar för då kan vi bara välta omkull och sova middag när vi ätit färdigt. Än har det inte synts till några sådana men man vet aldrig med de där killarna.  Men salladerna och maten är toppen på Phoenix.

DSC01871.JPG

Ja och så lite om Lilla Tanten. Vi har ju setts ett antal gånger under sommaren och jag har tagit ut henne i rullstol och vi har varit på äventyr som hon säger. Hon är glad och rolig och vi skrattar mycket tillsammans. Visst blir det ledsamt ibland när hon frågar varför mannen min inte kommer. Då säger jag att du vet väl att han är borta. Javisst ja säger hon och minns att begravningen var så otroligt fin med sång och musik framförd av hans kamrater.

Men oftast har vi väldigt skojigt. Hon tycker att jag pustar och frustar mycket när jag kör henne i stolen i uppförsbackar i hetaste solvärmen. Då har jag ju lite olika förslag på hur vi ska lösa det problemet. Bl a föreslår jag att hon ska köra mig ett tag så får hon känna på. Men av någon underlig anledning skrattar hon bara åt mig och tvärvägrar.

Vi tittar på kort ibland och pratar om släkt och vänner. Hon är ju 91 år och ibland lite trött i mössan så som man faktiskt får vara i den åldern. Ibland blir det knasigt när vi tittar på bilder och då skrattar vi åt det. Hon ger mig fantastiskt mycket glädje och energi trots att vi båda bär på samma sorg. Kanske just därför. Jag älskar den här Lilla Tanten.

Nu kommer jag på mig själv igen med att vara riktigt jädrans snurrig och glömmig. Jag har inte en susning om jag tidigare lagt in den här bilden. Förresten har jag svårt att ens komma ihåg vad jag gjorde igår. Ibland hänger inte huvudet med riktigt ordentligt men det är väl också en del av processen. Så nu lägger jag in den här bilden i alla fall och är det repris så får ni ha överseende med det.

Jag har en så fin arbetskamrat som ser och förstår hur saker och ting är. En dag kom fina T med en kasse garn som hon övertagit. Jag blev jätteglad även om jag inte har kommit igen med handarbetandet. Men garn kan man väl aldrig få för mycket av eller hur. Nog är det väl fint och värdefullt att ha sådana bra kamrater som skänker grunden till fjärrvärme. För nog ska det bli värmande mössor och annat av dessa garner. Sedan får de färdiga sakerna färdas vidare mot mål där de verkligen behövs. Jag tänker ibland på att en vanlig enkel mössa kan rädda livet på en liten som inte själv mäktar med att hålla värmen på nätterna. När jag tänker på det så brukar stickorna virvla och nästan jobba mot målet på egen hand. En sån liten sak som en mössa kan rädda liv. Det är fint. Så tack finaste T för all värme du kommer att ge många små genom din gåva.

DSC01853.JPG

Idag är det lördag och jag har satt upp pyttesmå delmål för den här helgen. Bara för att inte bli sittande utan att jag gör små saker som jag blir glad av att ha gjort när det är färdigt. Inga stora kliv utan mer små babysteg eller milt hasande gång. Men framåt ska jag banne mig.

Jag hoppas ni har en bra lördag……….med eller utan paisleymönstrade pinglor

 

 

 

 

Aj……Oj…..Hoppsan

Ni som följer mig vet att jag för en tid sedan råkade få en stor del av verandagolvet att fastna kvar under foten. Det tog ungefär en och en halv vecka med nya omslag och petningar vareviga dag innan den sista plankbiten lämnade sitt nya fäste. Det var så oändligt skönt att slippa all smärta varenda gång man satte ner foten. Yiiiipppiiii!

Men säg den smärtfria tillvaro som varar för evigt. Snart var det dags igen. Den här gången stod jag stilla och lugnt ute. Jag är ju paniskt rädd för getingar och kommer det någon brukar jag gå undan. Den här gången var jag alldeles ensam på grusgången mellan verandan och boden och jag såg när den kom. Jag stod alldeles stilla. Viftade inte. Gick inte. Stod bara blick stilla. Men det måste ha varit någon slags attackgeting för han kom bara rakt emot mig och sänkte sig sedan lite nedåt och bestämde sig raskt för att sticka mig på låret. Jag höll på att få dåndimpen. Det gjorde så ont så jag ville svimma.

Jag vacklade in och rev ut en påse frysta bönor ur frysen och tryckte mot bettet. Länge satt jag så. Sedan var det krossad Ipren med en vattendroppe i som jag geggade på. Jag tog antihistamin eftersom jag är allergisk mot getingstick. Men jösses så det blev. Efter en dag var det stort som en handflata och upphöjt som ett hönsägg. Stenhårt och jätteont. Det skiftade i rött och lila och det var med nöd och näppe jag kunde ha byxor på mig. Så den här veckan har varit smärtfylld kan jag lov. Huvva för getingar. Den här bilden togs när det började lugna ner sig lite

DSC01866

Oj vilka svarta moln som hängde över huset. Jag satt ute och läste och solen var framme till och från. Jag satt och funderade på om jag inte skulle ta och plocka in dynan, boken och mig själv innan regnet kom. Men nu hann jag inte riktigt med för det började regna. Men det var nog det konstigaste regn jag sett. Solen sken, men ett litet lokalt moln bara över min uteplats fick för sig att släppa ifrån sig väta. Jag satt i stolen och ungefär 30 cm framför mig regnade det. Hela altanen som är ganska stor var solig utom den där plätten som var nästan rund och ungefär 50 cm i diameter. Där regnade det. Hoppas ni kan se fenomenet på min ganska kassa bild

DSC01837.JPG

Nästa fenomen är väl fontänen (igen). Jag skrev ju för lite sedan att jag var så glad att den inte ändrade färg 5-6 gånger i minuten utan helt enkelt uppförde sig som en fontän ska göra. Spruta vanligt vatten som blir så vitt och fint när luft kommer till. Så har jag sett den sedan den kom igång igen. Jag cyklar ju förbi minst två gånger varje dag och har inte sett tillstymmelse till tivolifärgat vatten. Men nu fick jag veta genom min vän C att den minsann är färgad. Men det är tydligen på kvällar och nätter som färgerna sätter sta. Men det kan jag tycka är ok för det gör sig nog bättre i mörkret. Men hoppsan så förvånad jag blev. Här får ni ett litet smakprov på en av färgvarianterna. Dessvärre är jag väl lite av chockskadad p g a färgsprutteriet så bilden är lite oklar och skakig. Kan också spela in att klockan är kvart över sex på morgonen och man knappt är vaken.

DSC01422.JPG

Så till en vardagslycka. Jag har massor med vardagslyckor som står på kö och vill vara med så jag får stilla mig och ta en i taget. Jag fick så mycket gott och närande av mina grannar A-M och I. De har ju lantställe och odlar giftfritt så det smakar extra gott. Bönor, sallad och en burk med körsbärssoppa. Hon kallar det för spottsoppa och jag den för pibärssoppa. När jag var barn kallade mormor körsbär för pibär för när man spottade ut kärnorna så sa man pi (ungefär). Spottsoppa gäller ju detsamma, man spottar ut kärnorna. Den var jättegod och smakade som i barndomen. Precis lika. Det är härligt. Jag fick också en liten blåklockskvist som fick stå kvar ute på bordet. Omtanke i vardagen som stannar kvar i hjärtat och som man blir så hjärtans glad för.

DSC01860.JPG

Nu ska jag försöka klara mig undan fler smärtsamma upplevelser och förhoppningsvis kunna framleva åtminstone en vecka utan att drabbas av allehanda kroppsskador. Jag har ju dykcertifikat och funderar på om jag skulle kunna klä mig i dykdräkt och grodfötter  när jag ska gå ut här hemma. Tillsammans med cyklopet så är ju den dressen ganska heltäckande. Jag får fundera på det.

Jag hoppas ni alla har en kanonlördag……..med eller utan spottsoppor och getingar.

 

 

Vänförfrågan och pelargoner

Jag är ganska fascinerad av det här med gillaknappar och vänförfrågningar. För en del tycks det vara väldigt viktigt. Dock är det ju givetvis inte alltid negativt och har väl inte alltid med bekräftelsebehov att göra utan är bara skojsig upplysning om att någon gillar en eller det man skriver. När det stadiet slutar och man börjar skriva utefter vad som ger mest gilla eller vänförfrågningar då har det blivit galet.

Härom veckan satt jag och pratade med en fin kamrat på jobbet. Hon var jätteglad för att hon fått en vänförfrågan från en ny bekantskap. Jag  som lever utan facebook och smarta telefoner tänkte att jag ska väl också göra henne glad. Så fram med papper och penna. Här har ni resultatet

DSC01842.JPG

Hon höll på att skratta ihjäl sig när jag räckte över lappen. Hon kryssade i alla fall i ja-rutan. Så enkelt var det att göra någon glad. Till saken hör att hon lade ut den här på sin facebook och efter några timmar hade hon över 60 gilla. Ja jädrans, det ena ger det andra.  Tilläggas bör att den här fantastiskt härliga kvinnan inte tillhör den kategori som mäter sitt eget värde i gillamarkeringar och vänförfrågningar.

Om jag går till mig själv så skulle jag slutat blogga för länge sedan om jag skulle räknat gillamarkeringar. Jag får inte många sådana men jag är fullt nöjd med besöksantalet och visningarna av min blogg. Det gör mig jätteglad att så många vill läsa. Får man sedan en och annan kommentar……ja det är väl som ett slags gilla…..då blir jag ännu gladare. Men jag fortsätter att skriva om det som faller mig in just för dagen. Tror det är bra så för min del.

Så var det det där med pelargoner. Blommor, det är svåra grejer det. Jag har definitivt inte gröna fingrar. Jag har ju pelargoner som jag tycker mycket om. Men i år vete sjutton vad som har hänt med dom. Den ena är grenig och utan blad men med mycket blommor, den andra är enpinnemager med en minimal blomma och den tredje är stor, frodig och fet men helt utan blommor. Ja jösses säger jag bara. Dom får väl stå till allmän beskådan på min altan. Dom kanske inte precis har en dålig dag utan mer en dålig sommar. Men strunt samma, dom är mina och dom får duga.

DSC01850.JPG

Vardagslyckan för dagen får väl vara när min närmaste granne ringer på och har plockat vildhallon och smultron i en liten burk. När man lägger upp dem på tallriken med massor av grekisk yoghurt till då är det vardagslycka av kolossalformat. Jajamen. Tack fina A-M, det var så gott. Det smakade sommar och omtanke. De allra bästa smakerna.

DSC01843.JPG

Oj jag höll på att glömma. Jag ska väl redovisa fortsättningen på min jättemormorsruta som jag började på förra veckan. I fredags besökte jag min vän i garnaffären Avig & Rät i Torshälla igen. Här ser ni hur den har växt

DSC01849.JPG

Jag hoppas ni alla har en fin lördag………….helst utan knäppiga pelargoner.

Tidigare äldre inlägg

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag