Hit och dit och upp och ner

Ja kära läsare jag måste väl erkänna att livet inte är helt lätt mellan varven. Det går upp och ner och hit och dit. Ibland tycker jag att jag kommit en bra bit på vägen men så dimper det ner papper från skattemyndigheten eller återbetalning av bilförsäkring. Då rutschar man raskt tillbaka några steg igen och livet känns plötsligt ganska besvärligt och glädjelöst.

Av de skälen följde jag inte med min kamrat ut på marknad den här helgen. Jag behöver tid och ro ett tag igen. Men eftersom jag kämpar hårt för att inte fastna i en negativ spiral så ägnar jag det här inlägget åt sådant som är positivt och roligt. Livet är ju trots allt ganska bra bara man har förmågan att se och ta till sig olika saker. Så nu tar vi ett tag i vardagslycko och glädjehögen.

När jag en dag under sommarlovet skulle möta upp barnbarnet utanför hans port för vidare gångpromenad hem till mig så fick jag syn på den här gossen. En liten kille som utan större bekymmer tog sig fram på enhjuling. Jösses alltså, jag som har svårt att hålla mig på två hjul tänkte jag och mindes hur jag kravlade omkring på garageplanen för lite sedan. Imponerande kille

DSC01872.JPG

Paisley, detta underbara mönster. Visste ni att det egentligen härstammar från Persien, nuvarande Iran. Sedan har det färdats över världen och hamnade så småningom i Skottland där det döptes just till Paisley. Efter staden tror jag.  Dottern kom i alla fall på visit iklädd en  rosa paisleymönstrad klänning. Jag tyckte det var kanonfint och nästan lite gammeldags. En vacker kvinna med sin pappas vigselring i en kedja om halsen.

DSC01863.JPG

Jag lever  någon slags självvalt eremitliv och har gjort så länge. Jag behöver avskildheten, ensamheten och tiden att helas. Men ibland kliver jag utanför min trygghetszon och då träffar jag med stor förtjusning mina diakonivänner. Vi är tre damer som alla jobbat med hemlösa på ett eller annat sätt. En av damerna är diakoniassistent inom svenska kyrkan och hon ägnar mycket tid åt att besöka sjuka på lasarettet och i hemmen. Helt ideellt. Båda två har arbetat på härbärget som anställda. Vi har alltid mycket att prata om och när vi skiljs åt så känner jag mig alltid starkare, gladare och mer beslutsam. Jag tror vi är riktigt bra för varandra faktiskt. När vi träffas så brukar vi nästan alltid välja samma restaurang för dels är maten kanoners och dels känner personalen oss och är otroligt snälla. Vi brukar bli sittande åtminstone tre timmar och killarna som har restaurangen uttrycker ofta sin glädje över att vi kommer regelbundet. De sticker till oss lite extragodsaker och frågar alltid om det är något vi vill ha eller behöver. Jag brukar skoja och säga att jag vill ha tre filtar och tre kuddar för då kan vi bara välta omkull och sova middag när vi ätit färdigt. Än har det inte synts till några sådana men man vet aldrig med de där killarna.  Men salladerna och maten är toppen på Phoenix.

DSC01871.JPG

Ja och så lite om Lilla Tanten. Vi har ju setts ett antal gånger under sommaren och jag har tagit ut henne i rullstol och vi har varit på äventyr som hon säger. Hon är glad och rolig och vi skrattar mycket tillsammans. Visst blir det ledsamt ibland när hon frågar varför mannen min inte kommer. Då säger jag att du vet väl att han är borta. Javisst ja säger hon och minns att begravningen var så otroligt fin med sång och musik framförd av hans kamrater.

Men oftast har vi väldigt skojigt. Hon tycker att jag pustar och frustar mycket när jag kör henne i stolen i uppförsbackar i hetaste solvärmen. Då har jag ju lite olika förslag på hur vi ska lösa det problemet. Bl a föreslår jag att hon ska köra mig ett tag så får hon känna på. Men av någon underlig anledning skrattar hon bara åt mig och tvärvägrar.

Vi tittar på kort ibland och pratar om släkt och vänner. Hon är ju 91 år och ibland lite trött i mössan så som man faktiskt får vara i den åldern. Ibland blir det knasigt när vi tittar på bilder och då skrattar vi åt det. Hon ger mig fantastiskt mycket glädje och energi trots att vi båda bär på samma sorg. Kanske just därför. Jag älskar den här Lilla Tanten.

Nu kommer jag på mig själv igen med att vara riktigt jädrans snurrig och glömmig. Jag har inte en susning om jag tidigare lagt in den här bilden. Förresten har jag svårt att ens komma ihåg vad jag gjorde igår. Ibland hänger inte huvudet med riktigt ordentligt men det är väl också en del av processen. Så nu lägger jag in den här bilden i alla fall och är det repris så får ni ha överseende med det.

Jag har en så fin arbetskamrat som ser och förstår hur saker och ting är. En dag kom fina T med en kasse garn som hon övertagit. Jag blev jätteglad även om jag inte har kommit igen med handarbetandet. Men garn kan man väl aldrig få för mycket av eller hur. Nog är det väl fint och värdefullt att ha sådana bra kamrater som skänker grunden till fjärrvärme. För nog ska det bli värmande mössor och annat av dessa garner. Sedan får de färdiga sakerna färdas vidare mot mål där de verkligen behövs. Jag tänker ibland på att en vanlig enkel mössa kan rädda livet på en liten som inte själv mäktar med att hålla värmen på nätterna. När jag tänker på det så brukar stickorna virvla och nästan jobba mot målet på egen hand. En sån liten sak som en mössa kan rädda liv. Det är fint. Så tack finaste T för all värme du kommer att ge många små genom din gåva.

DSC01853.JPG

Idag är det lördag och jag har satt upp pyttesmå delmål för den här helgen. Bara för att inte bli sittande utan att jag gör små saker som jag blir glad av att ha gjort när det är färdigt. Inga stora kliv utan mer små babysteg eller milt hasande gång. Men framåt ska jag banne mig.

Jag hoppas ni har en bra lördag……….med eller utan paisleymönstrade pinglor

 

 

 

 

Gammalt och lite rörigt

Jag har under en tid funderat mycket på varför jag är som jag är och varför jag väljer det jag väljer. Egentligen så vet jag varför men jag fiffilurar på det ändå.

När jag var barn så bodde jag i ett hem där ingenting fick vara framme. Allt skulle vara i skåp och lådor eller bakom draperier. Man skulle sitta stilla och rak i ryggen, ha en leksak framme åt gången och absolut inte lägga några vantar på pallen i hallen. Inga nycklar på byrån i hallen och inga skor innanför dörren. Enkelt sagt det skulle inte se ut som om någon bodde där och stökade till. Det skulle vara som att stiga in i en möbelkatalog.

Det var då. Några år efter att jag flyttat hemifrån hade jag det likadant hos mig för det satt ju i. Men sedan var det som om någonting flydde mig och något annat kom i stället. En starkare känsla för vem jag var och är och den personen är definitivt inte någon som strikt och räddhågset håller sig innanför uppsatta ramar. Det tog lite tid innan jag fattade att jag faktiskt kunde bestämma själv hur jag ville ha saker och ting och framför allt hur jag inte ville ha det. Ingen kunde längre skrämma mig till lydnad.

Så i mannens och mitt hem råder full frihet. Vi har det lite rörigt men som jag tycker på ett trevligt sätt. När mannen orkade hantverka så hade vi ofta verktygsmaskinerna inne i köket och brädor och doningar stående lite varstans där.  Så kan man plussa på med mina egna projekt som också kan bli ganska platskrävande och röriga ibland. Men vi bor ju för jisses här och ska väl utnyttja de rum vi har på bästa sätt. Inte ha rum som utställningsrum.

En bekant till mig byter ofta färg och modell på sina rum. Är det modernt och inne med svart så kastas allt ut och det köps nytt. Nya lampor med svarta skärmar, svarta gardiner och det tapetseras med svart/vitt. O s v, o s v. Hon har inget gammalt hemma utan allt är nytt och köpt på butikskedjor. Jag får faktiskt lite ont i magen om jag någon gång går dit för det känns som om huset inte har någon själ trots att huset är jättefint inrett och allt är tiptop. Köket ser f ö ut som ett utdrag från Månbas Alpha. Supermodernt. Jag skulle få dåndimpen om jag skulle behöva laga mat i ett sådant kök. Nä jag nöjer mig med vårt gamla kök som lutar lite och där det blåser isvindar från de köksskåp som är mot ytterväggen. Vi gillar varandra  hon och jag men är väldigt olika. Hon vet att jag är antik i mitt sätt och jag vet att hon är supermodern i sitt sätt. Jag skulle aldrig kunna ha det så i mitt hem. Alla möbler och saker vi har äger en historia. Det finns något bakom som ger betydelse och värde.  Vi har inga svindyra antikviteter men vi har gamla allmogemöbler och gamla ting som berättar om svunna tider. Det mesta är arvegods men en del har vi handlat i antikaffärer eller på loppisar.

DSC01639.JPG

I köket har vi en kökssoffa som jag egentligen inte vet ursprunget på men som var med under hela min barndom. Den stod i vår sommarstuga och vår dotter sov i den när vi var på besök hos mina föräldrar. Pappa har lutat av den för den var blå och mamma har sytt dynan. Bakom soffan står en myggdörr som mannen snajsat till för att vi skulle kunna vädra när vi hade kattor. En korg restgarner, en hög mössor som ska sys ihop, en bunt tidningar som ska läsas och en påbörjad stickning av filtremsor. I förgrunden mannens kontrabas. Det modernaste på den här bilden är väl traven med näringsdrycker längst bort i soffan.  Rörigt…….javisst, men det gör inget.

DSC01636.JPG

På en av väggarna i köket hänger gamla verktyg och ting ifrån mannens morföräldrar. Där har också lite småsaker blivit upphängda med tiden. Saker som tillverkats för hand av en mycket kär vän, en tovad påskhare som slokar lite med öronen, en påskkyckling, tre jul-och vintersaker, sidentulpaner och sist men inte minst ett armband som jag fick i julklapp av dottern i år. Det såldes till förmån för Livbojen, ett katthem. Alla små små saker betyder mycket och har en mening, är givna av kärlek och omtanke för att göra en glad. Det är värdefullt.

Rörigt……javisst, men det gör inget.

DSC01638.JPG

På en annan hylla i köket står mina första klackskor. Jag var nog sex år när jag hade dem. Väldigt flotta tycker jag. Bredvid står en burk i trä som dottern gjorde i slöjden. Den skulle det sparas pengar i enligt texten på. Huruvida det blev någon förmögenhet sparad vet jag inte men jag vet att för mig har den ett värde. Precis som skorna.

Ja det var ett litet axplock bland gamla ting som finns i mitt hem. Det kommer nog fler bilder i ett annat inlägg.

För er som undrar så kan jag lugna er med att jag har ett otal kristallvaser, Orreforsskålar, silverbestick och annat. Men dessa står instoppade i skåp och ligger i lådor. De har inte samma värde för mig som det som jag har framme.

Jösses………man är väl antik själv också trots att någon vid något tillfälle påstod att jag var som en korsning mellan Pochahontas och en obäddad säng *S*. Förmodligen en kvarleva eller också en fortsättning på min personliga frigörelse. Men jag mår bra och är glad och det är väl huvudsaken. Tror jag.

Jag hoppas ni har en härlig söndag……..med eller utan rosa klackskor och kontrabasar.

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag