Vardagslyckorna står som spön i backen

Jag är, peppar peppar, mycket sällan förkyld och skunkig så när pesten till sist hinner ifatt mig så blir jag jädrans eländig och dålig.  Jag har inte varit förkyld på flera år så nu var det väl dags för rätt som det var så vaknade jag och var täppt i näsan, ögonen sved och rann och jag nös 30 gånger på en förmiddag. Dessutom  fick jag feber och eftersom jag inte är van att ha det heller så hamnar ju magen direkt i olag.  I lördags slog jag till med att ta en allergitablett och tack och lov blev jag av med nysningarna och ögonklådan och ögonrinnandet. Så var det bara resten kvar. Det är inte helt lätt att hålla isär vad som är vad när allting kommer på en gång.

Nu tar jag ju inte till medikamenter i brådrasket utan jag låter kroppen samla ihop sin inre arme och slåss mot pesten. Det brukar ta tre dagar innan jag börjar ta Alvedon om inte febern har gått ned.  I o m att man tror sig vara oövervinnerlig och en kvinnlig Tarzan så är det inte helt lätt att vika ner sig och erkänna att jag orkar faktiskt inte. Nu låg jag i alla fall för ankar från lördag tills idag. För just idag vaknade jag upp och var feberfri och kände mig piggelin.

Igår kom min dotter och hennes vän över en kortis och hade med sig gula tulpaner, cola zero, isglass och ostfrallor. Sjukgodis. Det måste man ha när det är synd om en och man är riktigt skunkig. Jag är övertygad om att det är därför som jag var kanonpigg i morse när jag vaknade. Tack S och M.

DSC03354.JPG

När man trippar ut för att hämta posten och råkar slänga en blick över verandaräcket så sitter dom här tuffingarna i gruset och bara är underbara och vackra.

DSC03351

Innan jag vek ner mig så var jag i alla fall iväg och handlade på ICA Maxi. Det är fantastiskt nu när man kan cykla överallt igen. Man kommer hur långt som helst och kan nästan få med sig hur mycket som helst hem. Fullastad cyklade jag hemåt när jag såg den här skatan sitta så stolt på grenen. Från början var dom två men en drog som en avlöning när jag stannade cykeln. Den här kaxen satt kvar och bara var skitsnygg.

DSC03350

Väl hemma med cykeln inställd i förrådet så fick jag syn på den här ulliga gulliga figuren. Det är inte vår ”gamla” sällsynta sörmländska buskhare för den raringen tog nog räven när han var här på besök. Desto gladare blir man när man ser att det finns i alla fall en goding kvar i området. Jag pratade med honom som jag gjorde med den gamla och med tiden så kanske han vänjer sig vid den här pladdrande djurälskaren.

DSC03353.JPG

Som grädde på moset så fick jag för lite sedan en hel påse full med garner för välgörenhetsstickning av min vän G.

DSC03289.JPG

Ja som ni ser så har vardagslyckorna varit extra många och särskilt fina. Dessutom känns livet lite lättare nu när vi går mot ljuset med stormsteg. Det enda kruxet med det är ju att allt jädrans damm och alla skitiga fönster inte gör sig särskilt väl i ljuset. Men ni får väl göra som jag……fälla ner persiennerna.

Jag hoppas att ni har en riktigt solig dag……….med eller utan otvättade fönster och damm.

 

 

Tuff tuff tuff

Som ett litet trött tåg tuffar jag vidare i tillvaron. Hur jobbig resan är beror på hur många vagnar man väljer att släpa på. Jag försöker lätta bördan hela tiden och ibland går det alldeles lysande och då svischar man fram på spåret så lekande lätt. Men ibland blir vagnarna för många och för tunga och då är det motigt ett tag igen. Men man får inte släppa taget utan tuffa på i den takt som är för dagen.

Jag hittade i alla fall två yemenvästar i mina gömmor och dessa hade jag inte sytt ihop. Det har jag gjort nu. Sedan for de rätt ner i välgörenhetslådan. Denna låda är så full nu så locket vill inte riktigt gå ner. Dags att skicka iväg lite värme snart igen.

DSC01883.JPG

Jag har dock fortfarande inte kommit igång med stickning och virkning men jag försöker locka mig själv till att starta upp arbeten inför vinterns marknad. Jag köpte två nystan moa-garn som jag brukar tycka väldigt mycket om att sticka av. Det gäller dock att göra rätt från början för det är nedrans svårt att repa upp. Öglorna hakar i varandra och vill absolut inte släppa taget. Gör man rätt så blir det jättefint och ser nästan ut som fårskinn när det är stickat och klart.

DSC01884.JPG

Vi har haft målare här som målat om trävirket högst upp på huset. Jag har med skräckblandad förtjusning tittat när en av killarna jobbar. När han rör sig i korgen och när han lutar sig utåt så svajar korgen och jag måste skyndsamt skutta in igen för att inte få dåndimpen. Jag som är så jädrans rädd för höjder så jag har varit ute på balkongen två gånger sedan vi flyttade hit för 29 år sedan. Går f ö helst inte upp på en stol heller utan att hålla i mig för kung och fosterland. Den här killen är banne mig en hjälte. Skulle det inte finnas modiga människor utan höjdrädsla så skulle väl husen ramla samman över oss. Heja alla modiga!

DSC01912.JPG

Vardagslycka är när raraste grannen A-M kommer hem från landet och har med sig blommor till bordet. Omtanke och vänskap. Det är fint.

DSC01906.JPG

Till sist, världen är allt bra vacker ibland. Det känns storslaget och man blir förundrad över hur en mörk himmel på ett tjillevipp kan ändras till något fantastiskt vackert.

DSC01909.JPG

Jag hoppas ni alla har en bra början på veckan……..med eller utan grabbar i korgar.

 

 

Hit och dit och upp och ner

Ja kära läsare jag måste väl erkänna att livet inte är helt lätt mellan varven. Det går upp och ner och hit och dit. Ibland tycker jag att jag kommit en bra bit på vägen men så dimper det ner papper från skattemyndigheten eller återbetalning av bilförsäkring. Då rutschar man raskt tillbaka några steg igen och livet känns plötsligt ganska besvärligt och glädjelöst.

Av de skälen följde jag inte med min kamrat ut på marknad den här helgen. Jag behöver tid och ro ett tag igen. Men eftersom jag kämpar hårt för att inte fastna i en negativ spiral så ägnar jag det här inlägget åt sådant som är positivt och roligt. Livet är ju trots allt ganska bra bara man har förmågan att se och ta till sig olika saker. Så nu tar vi ett tag i vardagslycko och glädjehögen.

När jag en dag under sommarlovet skulle möta upp barnbarnet utanför hans port för vidare gångpromenad hem till mig så fick jag syn på den här gossen. En liten kille som utan större bekymmer tog sig fram på enhjuling. Jösses alltså, jag som har svårt att hålla mig på två hjul tänkte jag och mindes hur jag kravlade omkring på garageplanen för lite sedan. Imponerande kille

DSC01872.JPG

Paisley, detta underbara mönster. Visste ni att det egentligen härstammar från Persien, nuvarande Iran. Sedan har det färdats över världen och hamnade så småningom i Skottland där det döptes just till Paisley. Efter staden tror jag.  Dottern kom i alla fall på visit iklädd en  rosa paisleymönstrad klänning. Jag tyckte det var kanonfint och nästan lite gammeldags. En vacker kvinna med sin pappas vigselring i en kedja om halsen.

DSC01863.JPG

Jag lever  någon slags självvalt eremitliv och har gjort så länge. Jag behöver avskildheten, ensamheten och tiden att helas. Men ibland kliver jag utanför min trygghetszon och då träffar jag med stor förtjusning mina diakonivänner. Vi är tre damer som alla jobbat med hemlösa på ett eller annat sätt. En av damerna är diakoniassistent inom svenska kyrkan och hon ägnar mycket tid åt att besöka sjuka på lasarettet och i hemmen. Helt ideellt. Båda två har arbetat på härbärget som anställda. Vi har alltid mycket att prata om och när vi skiljs åt så känner jag mig alltid starkare, gladare och mer beslutsam. Jag tror vi är riktigt bra för varandra faktiskt. När vi träffas så brukar vi nästan alltid välja samma restaurang för dels är maten kanoners och dels känner personalen oss och är otroligt snälla. Vi brukar bli sittande åtminstone tre timmar och killarna som har restaurangen uttrycker ofta sin glädje över att vi kommer regelbundet. De sticker till oss lite extragodsaker och frågar alltid om det är något vi vill ha eller behöver. Jag brukar skoja och säga att jag vill ha tre filtar och tre kuddar för då kan vi bara välta omkull och sova middag när vi ätit färdigt. Än har det inte synts till några sådana men man vet aldrig med de där killarna.  Men salladerna och maten är toppen på Phoenix.

DSC01871.JPG

Ja och så lite om Lilla Tanten. Vi har ju setts ett antal gånger under sommaren och jag har tagit ut henne i rullstol och vi har varit på äventyr som hon säger. Hon är glad och rolig och vi skrattar mycket tillsammans. Visst blir det ledsamt ibland när hon frågar varför mannen min inte kommer. Då säger jag att du vet väl att han är borta. Javisst ja säger hon och minns att begravningen var så otroligt fin med sång och musik framförd av hans kamrater.

Men oftast har vi väldigt skojigt. Hon tycker att jag pustar och frustar mycket när jag kör henne i stolen i uppförsbackar i hetaste solvärmen. Då har jag ju lite olika förslag på hur vi ska lösa det problemet. Bl a föreslår jag att hon ska köra mig ett tag så får hon känna på. Men av någon underlig anledning skrattar hon bara åt mig och tvärvägrar.

Vi tittar på kort ibland och pratar om släkt och vänner. Hon är ju 91 år och ibland lite trött i mössan så som man faktiskt får vara i den åldern. Ibland blir det knasigt när vi tittar på bilder och då skrattar vi åt det. Hon ger mig fantastiskt mycket glädje och energi trots att vi båda bär på samma sorg. Kanske just därför. Jag älskar den här Lilla Tanten.

Nu kommer jag på mig själv igen med att vara riktigt jädrans snurrig och glömmig. Jag har inte en susning om jag tidigare lagt in den här bilden. Förresten har jag svårt att ens komma ihåg vad jag gjorde igår. Ibland hänger inte huvudet med riktigt ordentligt men det är väl också en del av processen. Så nu lägger jag in den här bilden i alla fall och är det repris så får ni ha överseende med det.

Jag har en så fin arbetskamrat som ser och förstår hur saker och ting är. En dag kom fina T med en kasse garn som hon övertagit. Jag blev jätteglad även om jag inte har kommit igen med handarbetandet. Men garn kan man väl aldrig få för mycket av eller hur. Nog är det väl fint och värdefullt att ha sådana bra kamrater som skänker grunden till fjärrvärme. För nog ska det bli värmande mössor och annat av dessa garner. Sedan får de färdiga sakerna färdas vidare mot mål där de verkligen behövs. Jag tänker ibland på att en vanlig enkel mössa kan rädda livet på en liten som inte själv mäktar med att hålla värmen på nätterna. När jag tänker på det så brukar stickorna virvla och nästan jobba mot målet på egen hand. En sån liten sak som en mössa kan rädda liv. Det är fint. Så tack finaste T för all värme du kommer att ge många små genom din gåva.

DSC01853.JPG

Idag är det lördag och jag har satt upp pyttesmå delmål för den här helgen. Bara för att inte bli sittande utan att jag gör små saker som jag blir glad av att ha gjort när det är färdigt. Inga stora kliv utan mer små babysteg eller milt hasande gång. Men framåt ska jag banne mig.

Jag hoppas ni har en bra lördag……….med eller utan paisleymönstrade pinglor

 

 

 

 

Lite ditten och lite datten

När jag har handarbetat, stickat eller virkat då alltså så blir det ju trådändar och snuttar kvar när man avslutar ett arbete. Dessa trådar har jag nogsamt sparat för att kunna använda som stoppning om man t ex gör en virkad sittdyna eller som min vän B som stoppar alla små djur hon virkar fulla med garnändar. Då slipper man köpa stoppning och man använder verkligen varenda trådände.

Jag har ju haft burkar med trådändar som stått än här och en där men häromsisten gjorde jag slag i saken och röjde av en kökshylla och ställde alla burkarna i rad där. Lätt som en plätt då att se vad man har att tillgå i stoppningsväg och dessutom ser det lite kul ut. Tycker jag i alla fall. En del skulle förmodligen aldrig ens komma på tanken att ha sådant efter väggarna. Men jag som är lite hejsvejs gillar det här arrangemanget.

DSC01836.JPG

Jag lyckades stympa bilden så ni ser bara hälften av det som hänger under. Det är i alla fall saker som min pappa snidat. Det är en bred ”kniv” som jag använt när jag vävde band på bandvävstol. Men pappa sa att det var en smörkniv. Tänk så olika man kan uppfatta saker. Det andra är en skärbräda med en utsirad häst som handtag. Han var jätteduktig min pappa. Jag är glad att jag har så många saker kvar som han gjort. Hyllan som hela rasket står på/hänger i har min man gjort. Han var också en hejare på att fixa och dona och se till så mina idéer blev till verkliga ting.

Och nu är det väl dags för lite information om hur det förhåller sig med alla konstigheter i vår lilla stad. En del konstigheter har tillkommit och andra har upphört att vara konstiga.

Vi har ju ett sprillans nytt och svindyrt badhus som väl varit i bruk en eller två månader. Jorå var inte oroliga det finns bassänger och vatten i dom också. Det finns golv också. Dessa är de stora problemen. Tro det eller ej men golven blir så snorhala när det kommer vatten på dem så det går inte att gå ordentligt på dem. Många har ramlat och slagit i bakhuvudet och andra har ramlat framåt på gravidmagar. Personalen är skiträdd för att gå på eländet och det hela är precis som vanligt i Eskilstuna helt jädrans galet.

Nu påstår någon jeppe som varit med och upphandlat och planerat hela det här att de inom den gruppen minsann ”hade provgått sådana plattor” och då var de minsann inte hala trots att det var vatten på dem.  Eftersom jag inte använder mig av badhuset så kan jag inte lägga upp någon bild på eländet. Så därför får ni en bild på ett elände som jag har bild på.

DSC01854.JPG

Ja gott folk då var det dags för lite Fristadstorgsnytt igen. Här händer det grejer. En ca 10 cm bred och otroligt lång rostig metallist som ligger mellan plattorna och trädäcket har rest på sig ordentligt. Skruvarna har flugit all världens väg och listen är ungefär 10 cm ovanför marken. Den som har ansvaret för det här (dock inte samma lustigkurre som har ansvaret för att badhusgolvet inte går att gå på) yrar om solkurvor och annat hokuspokus.  Jag fick i alla fall in hela träskon under listen på morgonen när jag var där och fotade. Samtidigt undrade jag varför dom inte satt ut några varningskoner. Tid till det måste dom haft för det var på eftermiddagen/kvällen jag läste om det när på nättidningen.  Hoppas att ingen hann skaffa sig benbrott eller andra skador innan konerna kom på plats.

Men fontänen funkar. Jojomen. Sprutar vatten precis som den ska. Det bästa är att dom tagit bort färgerna som gjorde att fontänen såg ut som en korsning mellan ett flipperspel och ett tivoli. Nu är vatten fint och fontänigt, inte rött/grönt/blått/lila. Så det är väl en ljusglimt.

DSC01807.JPG

Dagens vardagslycka får vara de här omtankekorten jag fått av vännerna A och B. Jag som älskar katter. Korten ligger på bordet bredvid ljuset och gör mig glad varje gång jag sitter ner där.

DSC01851.JPG

Nu fick jag lite språkproblem här. Heter det konor eller koner? Heter det katter eller kattor? Nu är jag yr i mössan ordentligt.

Hoppas ni har en finfin torsdag……med eller utan språksvårigheter och solkurvor.

Vänförfrågan och pelargoner

Jag är ganska fascinerad av det här med gillaknappar och vänförfrågningar. För en del tycks det vara väldigt viktigt. Dock är det ju givetvis inte alltid negativt och har väl inte alltid med bekräftelsebehov att göra utan är bara skojsig upplysning om att någon gillar en eller det man skriver. När det stadiet slutar och man börjar skriva utefter vad som ger mest gilla eller vänförfrågningar då har det blivit galet.

Härom veckan satt jag och pratade med en fin kamrat på jobbet. Hon var jätteglad för att hon fått en vänförfrågan från en ny bekantskap. Jag  som lever utan facebook och smarta telefoner tänkte att jag ska väl också göra henne glad. Så fram med papper och penna. Här har ni resultatet

DSC01842.JPG

Hon höll på att skratta ihjäl sig när jag räckte över lappen. Hon kryssade i alla fall i ja-rutan. Så enkelt var det att göra någon glad. Till saken hör att hon lade ut den här på sin facebook och efter några timmar hade hon över 60 gilla. Ja jädrans, det ena ger det andra.  Tilläggas bör att den här fantastiskt härliga kvinnan inte tillhör den kategori som mäter sitt eget värde i gillamarkeringar och vänförfrågningar.

Om jag går till mig själv så skulle jag slutat blogga för länge sedan om jag skulle räknat gillamarkeringar. Jag får inte många sådana men jag är fullt nöjd med besöksantalet och visningarna av min blogg. Det gör mig jätteglad att så många vill läsa. Får man sedan en och annan kommentar……ja det är väl som ett slags gilla…..då blir jag ännu gladare. Men jag fortsätter att skriva om det som faller mig in just för dagen. Tror det är bra så för min del.

Så var det det där med pelargoner. Blommor, det är svåra grejer det. Jag har definitivt inte gröna fingrar. Jag har ju pelargoner som jag tycker mycket om. Men i år vete sjutton vad som har hänt med dom. Den ena är grenig och utan blad men med mycket blommor, den andra är enpinnemager med en minimal blomma och den tredje är stor, frodig och fet men helt utan blommor. Ja jösses säger jag bara. Dom får väl stå till allmän beskådan på min altan. Dom kanske inte precis har en dålig dag utan mer en dålig sommar. Men strunt samma, dom är mina och dom får duga.

DSC01850.JPG

Vardagslyckan för dagen får väl vara när min närmaste granne ringer på och har plockat vildhallon och smultron i en liten burk. När man lägger upp dem på tallriken med massor av grekisk yoghurt till då är det vardagslycka av kolossalformat. Jajamen. Tack fina A-M, det var så gott. Det smakade sommar och omtanke. De allra bästa smakerna.

DSC01843.JPG

Oj jag höll på att glömma. Jag ska väl redovisa fortsättningen på min jättemormorsruta som jag började på förra veckan. I fredags besökte jag min vän i garnaffären Avig & Rät i Torshälla igen. Här ser ni hur den har växt

DSC01849.JPG

Jag hoppas ni alla har en fin lördag………….helst utan knäppiga pelargoner.

Små små pyttesteg

Livet är inte precis lätt. Jag vet att jag någonstans måste hitta mig själv igen och skapa mig ett liv utan mannen. Det är inte lätt. Vissa dagar är riktigt usla och andra är riktigt bra. Det svajar och ofta känns det som om allt gått i stå. Men man får kämpa på. Vara uppmärksam och se de många vardagslyckor som ändå finns. Man får skapa sig en trygg plats och en tillvaro som ger ro. Jag försöker i alla fall med det. Hela tiden. Men jag saknar buset, skratten och musiken. Det är så väldigt eländigt tyst. Men var sak har sin tid och det måste få ta den tid det tar. Inget går att skynda på men man får nog akta sig så man inte fastnar i någon slags negativ spiral.

Men nu tycks vissa saker ha ändrat sig i alla fall. Förra lördagen sydde jag ihop alla små mössor som jag stickade på lasarettet. Det blev en del. Alla mössor är stickade av skänkta garner och skall gå till välgörenhet. Fjärrvärme.

DSC01833.JPG

På bordet ligger också saker som jag fått och som betyder mycket. Som gör mig glad. Mannens ljus som alltid brinner då jag är hemma, vänskapsboken, ett kort från vänner, barnbarnets keramikhjärta ”världens bästa morfar” i en liten keramikskål med hjärta som jag också fått av vänner. Ett doftljus och min målarbok med pennor som jag fått av en kär arbetskamrat som förstod hur allt var. Jag byter saker på bordet då och då och har dessa saker som kraftkälla och vetskap om att jag inte är ensam. Bara ensam inuti.

I fredags när jag var hos min vän som har garnaffär så pratade vi mycket om det här med att jag inte rört en stickning eller en virkning sedan mannen gick bort. All glädje i handarbete tycks som bortblåst. Det är märkligt eftersom det varit det roligast jag vet. Men det är som det är. Hon föreslog att jag skulle handarbeta när jag var hos henne. Jag kunde ha ett arbete liggande där och handarbeta i sällskap med henne. Man kan ju alltid försöka tänkte jag och inhandlade raskt en virknål och ett nystan Marino Soft. Jag satsade på det enklaste enkla. En gigantisk mormorsruta. En tråd att fästa och i övrigt bara veva runt varv efter varv utan att behöva tänka. Det verkade funka för jag virkade på ett tag och det kändes bra. Så med små små steg tar jag mig framåt, en dag i taget. Någonstans i allt det vilsna finns jag ju och jag behöver bara hitta mig själv igen.

DSC01847.JPG

Dagens vardagslycka är en trippel. Det är helt fantastiskt hur naturen kan få till det. Mina närmaste grannar har ju rosor på framsidan. Dessa rosor har stått där sedan 1965 då husen byggdes. Aldrig blivit vattnade. De bara växer och växer. Här ska ni få se på tjusigheter

DSC01844.JPG

Stora som boxarnävar och helt fantastiska. Ibland är världen alldeles otroligt vacker.

Jag hoppas ni alla har en riktigt bra lördag………..med eller utan mormorsrutor.

 

 

Lapptäcke av mormorsrutor

Eftersom jag inte har kommit igång med något eget hantverk så får jag rida på dotterns framgångsvågor. Hon har lyckats skapa ett fantastiskt lapptäcke av mormorsrutor. Bara restgarner alltihop. Det syns nog inte på bilden men vissa varv i en del rutor är virkade med pälsgarn. Det gav täcket liv och rörelse och ser kanonsnyggt ut. Ännu har hon en bit kvar innan det är dags att fästa trådar och fixa de sista varven runt om. Dessa varv ska hon göra enfärgade tror jag. Det ska bli kul att se när det är helt klart. Men jösses vilket arbete. Men hon har något som jag totalt saknar………..tålamod.

DSC01820.JPG

En som är väldigt intresserad av det mesta och som gärna vill vara med när virknålar och stickor rör på sig är den här lilla fröken

DSC01822.JPG

Får jag presentera lilla fröken Kajsa. Hon är pytteliten och jättesöt. Full av liv och rörelse. När jag blir pensionär ska jag skaffa mig katt igen. Mannen och jag hade kattor i trettio år så det känns lite ensamt utan. Men just nu vill jag inte skaffa någon för jag vill ju vara hemma med den i början.

Jag hoppas att ni har en fin fredagskväll……med eller utan lapptäcken och röda kattor.

Tidigare äldre inlägg

NZ en gång till

Kan aldrig bli för många

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag