Man ska vara glad åt fötter

Visst ska man vara glad åt sina fötter och se till så att dom har det bra. Jag har breda fötter och tycker att jag har svårt att hitta skor och stövlar som är sköna att gå i. Dom klämmer endera här eller endera där. När jag så väl hittar skor eller stövlar som passar bra så får dom hänga med tills dom ramlar isär. Det där med mode har jag ju aldrig hängt med på utan bara tänkt på vad som är bekvämt både vad det gäller fotbeklädnader eller kläder.

Men nu har jag i min bekvämlighet fått ihop ett gäng som börjar uppföra sig lite märkligt.

DSC02131.JPG

Stövlarna till vänster läcker underifrån. De bruna kängorna har spruckit på sidorna och läcker den vägen. De svarta promenadskorna läcker av någon underlig anledning uppifrån. Blåa svensktillverkade träskor är skönt och fint men de läcker framme i tån. De tjocka moccastövlarna har jag bara haft när det är -8 och kallare så de är för polarklimat och alltså inget man kan gå i när det är 0 eller plusgrader. Så dom lirar liksom i en annan division.

Jag lider väl egentligen inte nämnvärt över dessa läckor för man vänjer sig och väljer utefter hur vädret ser ut. Dessutom har jag ju mina käcka blommiga gummistövlar att ta till i värsta fall.

Nu tyckte nog min vän B att måttet var rågat vad gäller läckage så hon kom över med ett par stövlar som hon inte använt på många år och frågade om jag ville ha dom. Så klart jag ville. Återbruk är ju min grej. Så på med stövlarna och provgick och det var som om dessa stövlar var gjorda för mina fötter. De var mjuka som handskskinn och helt underbara att trippa runt i.

DSC02103.JPG

När jag fick dem var det snö men den har ju försvunnit och ersatts av både is och vatten. Det har regnat och det har varit blött och eländigt. Jag har haft stövlarna varenda dag och njutit av hur mjuka de är och hur väl de sitter på mina fötter. När jag träffade min vän så sa jag till henne att det var något konstigt med dessa stövlar. Oj då, vad är det för fel på dom frågade hon.  Jo sa jag, nu har jag gått varenda dag i dem och de läcker ingenstans och det är konstigt. Men skönt.

Så varma mjuka goa stövlar från en kär vän är väl en bra vardagslycka som räcker länge.

DSC02128.JPG

En annan vardagslycka är väl när raraste grannen A-M kommer med årets första tulpanbukett. Gula förstås. Man blir så skuttande glad av gula tulpaner. De kommer med hopp om ljus och vår. Tack snälla A-M. Som bonus får ni se en annan vardagslycka. En Zlatanbok som jag fått av vännerna A och B. Mycket läsa blir det. Tjohooooooo!

Jag hoppas ni alla har en kanonlördag……med eller utan läckande dojor.

 

 

Mössor, en gris och en ren

Ja det här inlägget blir lite blandat för jag har samlat på mig bilder som inte blivit skrivna om tidigare. Så nu börjar vi.

Dottern som är rapp i tassarna har virkat en massa vändbara mössor som jag ska ha med mig när det är marknad. Nu gick det några på sista marknaden men resten får ligga till sig till nästa års höst och vintermarknader. Mössorna är jättefina och väldigt stadiga. På ena sidan är dom randiga och vänder man på dem blir de rutiga eller lite våffelmönstrade. Den rosa mössan är vänd så där kan ni se skillnaden.

DSC02045.JPG

Sedan tog hon och trollade ihop en mössa åt sig själv. Men man ska ju inte vara lik alla andra så hon gjorde en tofs som var nästan lika stor som huvudet. En rolig mössa blev det i alla fall.

DSC02072.JPG

Sen har jag ju min goa vän och granne B som fixar och trixar med garn och stickor. Jag fattar inte varifrån hon får alla roliga mönster för ofta gör hon grejer som jag aldrig tidigare har sett någonstans. Hon vågar sig på, testar och får till slut ihop något som alla tycker är jättefint, roligt eller häftigt medan hon själv nästan aldrig är nöjd med resultatet. Den här gången har hon gjort en adventsgris som man använder batteriljus till. Jag tycker att den är jätterolig. Annorlunda och ovanlig.

DSC02043.JPG

När vi nu ändå är i djurvärlden så ska ni få se en bild på vad jag hittade i Västerås då jag var där. Lite överallt i stan så är olika djur utplacerade och en del gör reklam för något. Den här renen låg i badet och gonade sig nära Stora Torget. Det blåste kallt ute och jag nästan kände hur skönt det skulle vara att krypa ner i ett varmt bad. Vilket jag också gjorde när jag kom hem från utflykten.

DSC02026.JPG

Dagens vardagslycka får vara de fina nystanen som min kamrat T gav mig sist vi träffades. Tro mig eller ej men jag har lagt upp och börjat sticka på en dubbel halsduk. Stickningen har jag liggandes hos Lilla Tanten för det funkar bäst att sticka när jag är där. Då har jag sällskap och hon är van vid att jag alltid stickat när vi setts. Det som stickas eller virkas av garn jag fått till skänks går iväg till olika insamlingar som ska ge värme åt frusna barn. Vartenda nystan är värdefullt och kommer till stor nytta. Visst är det väl fint och värdefullt att man har vänner som tänker på en i olika sammanhang. Som tänker på att ta tillvara på t ex garn för att lämna över till mig. Då blir man en länk i en kedja som ger fjärrvärme. Det är fint och jag hoppas att de som skänkt mig garn tänker på det. Att garnet gör dem till värmegivare till någon frusen liten.

DSC02069.JPG

Jag hoppas ni alla har en riktigt fin helg……..med eller utan adventsgrisar.

 

 

 

Broddar istället för…..

Jag har en arbetskamrat på jobbet som i många år har gett mig och ytterligare en kvinnlig kollega choklad i julklapp. Det är kanoners. Det är ju nästan det bästa man kan få när man är långledig över jul och nyår. Då kan man ju ligga och läsa och käka praliner hur länge som helst. Så den julklappen var alltid finfin att få.

Nu fick väl den här arbetskamraten spunk ett år för när jag öppnade min julklapp så var det ett par broddar. Broddar! Vem farao vill ha broddar när man bespetsat sig på choklad? Inte otacksamma jag i alla fall. Jag kollade med min kvinnliga kollega och hon hade fått sin vanliga choklad! Nä nu jädrars! Sur som ättika frågade jag min arbetskamrat varför jag inte fått choklad (som vanligt) utan broddar. För att jag är rädd om dig svarade han samtidigt som han skrattade. Han visste mycket väl att jag skulle bli på gränsen till vansinnig av det påhittet.

Jo det var alltså för att han var rädd om mig för jag började ju bli gammal och då blir man skör menade han på. Jaha sa jag och glodde ilsket på honom, nu är det ju så här att hon och jag är exakt lika gamla och hon fick choklad. Han hade väldigt roligt kan jag säga för han visste ju precis hur jag skulle reagera och jag gjorde honom inte besviken i det fallet. Här ska ni få se en bild på min julklapp

DSC01974.JPG

Nu är det så här att den här killen är som en bror för mig. Vi månar om varandra och han är en riktigt bra vän och kamrat. Vi driver hejdlöst med varandra och han har full koll på mig och mina ibland underliga resonemang.

Det gick något år och sedan när det närmade sig jul så tog jag och slog kartong runt broddpåsen och slog in hela rasket i fint julpapper med mycket snörkrusidull på. Sedan fick han paketet på jobbet sista arbetsdagen och fick lova att inte öppna den förrän på julafton. Så där satt han tillsammans med sin familj och öppnade paket. Det var jättekul ända tills han öppnade mitt. Kan tänka mig att det blev reaktioner från  familjen då han fick broddar i julklapp.  Rätt åt honom!

För någon månad sedan fick jag för mig att jag skulle rensa ur handväskan. Alla damer vet hur mycket onödigt man kånkar omkring med varenda dag. Började med liv och lust tömma väskan och vad fasen tror ni dök upp ur djupet…….jo dom förbaskade broddarna. När jag dagen efter påtalade detta för min arbetskamrat höll han på att skratta på sig för han sa att du anar inte så länge du gått omkring med dom där i väskan. Han har alltså prånglat ner dom i min handväska när jag inte varit på rummet. Får kanske lov att sätta upp spionkamera eller larm på den lilla holken jag sitter i. Så man blir broddsäker.

Skrattar bäst som skrattar sist……..han har inte en aning om att dessa fantastiska hjälpmedel har varit i hans ägo en längre tid nu. Det verkar som om dessa broddar går som en följetong. Tjolahopp tjolahej!

Nu kommer det lite vardagslycka. Vardagslycka kan vara när min goa vän B ringer på dörren och jag får så här fint och hjärtligt bröd

DSC02047.JPG

Vardagslycka är också när en god marknadskollega sitter och stickar ett par torgvantar och lämnar över till mig när marknaden är slut. Nu är bilden lite skakig eftersom jag skulle hålla kameran med en hand men oj så många dagar dessa härliga torgvantar värmt mina händer och mitt hjärta.

DSC02067.JPG

Jag hoppas ni alla har en fin helg…..med eller utan broddar och torgvantar.

(PS. Det är absolut inget fel på broddar. De är kanonbra och gör vintern säkrare.)

 

Min telefon och lustiga pinnar

God morgon alla. Hoppas att ni sovit gott och är starka och pigga för nu kommer det en bild som kanske skakar om er. Så håll i hatten/mössan/kepan/nattmössan för här kommer den

DSC02058.JPG

Ser ni den? Ja, den är pytteliten. Nästan lika liten som min tändare. Detta mina damer och herrar är telefonmodellen som kom straxt efter Moses stentavlor. Den är med andra ord uråldrig eller i alla fall antik.

Detta är den telefon mannen i mitt liv använde sig av när han gick utanför ytterdörren. Utifall att något skulle hända så var det bra att ha telefonen med sig. Den skulle alltså bara användas till att ringa och ta emot samtal på.

När mannen gick bort sade jag upp vår fasta telefon och skulle använda den här istället. Jag skriver skulle för det var meningen att det skulle fungera så. Nu gör det inte det. I början låg den här lilla pyttemojängen på samma plats som den fasta telefonen stod på för att det skulle bli likadant för mig när det ringde.

Jorå, det funkade ett tag men sedan började det lilla skrället flytta på sig med hjälp av mig. Så ibland får jag leta som en tok efter den och jag hittar den på de mest underliga ställen. Dessutom är ljudet så lågt inställt så jag hör inte om det ringer om jag inte står nästan intill.

Jag har ju aldrig tidigare ägt en mobiltelefon och har inte den vanan som de flesta har. Jag har ju heller aldrig känt något behov av att ha en. Men nu ligger den här. Eller där. Det kan gå dagar utan att jag kommer ihåg att jag har den och sedan när jag tittar så har flera ringt eller sms:at.  Så funkar jag och telefonen.

En dag när jag var på väg hem efter jobbet så promenerade jag över torget. Rätt som det är kommer det fram en yngling till mig. Han var fin och välklädd och såg väldigt glad ut. I handen hade han något färgglatt utspritt som en solfjäder.

– Hej sa han. Den här ska du få av mig. Så tog han fram en rosa fin pinne ur ”solfjädershögen”.

– Hej sa jag. Tack, det var en väldigt fin pinne men vad ska jag göra med den.

Då tittade han väldigt storögt på mig och sa lite försiktigt:

– Du ska ha den till din telefon.

– Till min telefon? Vad ska jag göra med den här pinnen på min telefon?

Då blev han ännu mer storögd den rare ynglingen och förklarade lugnt och fint hur den här pekpinnen fungerade på moderna telefoner. Jag talade då om för honom att jag inte hade någon sådan telefon och den lilla telefonen av modell Moses stentavlor 2.0 var oftast borttappad. Var han storögd innan så blev han rent chockad av det beskedet.

– Så du har ingen telefon med dig i väskan nu?

– Nä

– Men hur klarar du dig utan telefon?

– Det går fint serru killen. Jag har lyckats överleva i 62 år utan och det har gått kanoners. Jag har inget behov av att bli nådd hela tiden. Händer det något så kan jag förmodligen inte göra något åt det i alla fall på minuten. Dessutom är jag betydligt mindre stressad än alla dem som löper omkring och varannan minut måste titta om något hänt på facebook eller om det hänt något annat skoj……på telefonen.

– Ok. Ja det låter ju bra men är du säker på att du inte ska ha någon telefon?

– Japp. Bergsäker. Men tack för erbjudandet. Här får du tillbaka den fina pinnen. Den kan du ge till någon annan som uppskattar den bättre. Jag är ju ett ufo, en liten antik tant som inte har så mycket koll.

– Jag tycker att du är lite häftig och modig som vågar vara utan telefon.

Sedan vinkade vi åt varandra och jag fortsatte min vandring. Utan pinne och telefon men med ett leende på läpparna.

Så kan det gå till när forntid möter nutid.

Något jag förstår mig på är i alla fall vardagslycka. Jag ligger ju lite efter och har sparat på mig många bilder på vardagslyckor så dom kommer definitivt inte i ordning. Vad gör det egentligen, en vardagslycka är väl en lycka närhelst den dyker upp. Den här lyckan dök upp då min närmaste granne A-M ringde på och hade kokat lingonsylt. Omtänksamhet, vänskap och vardagslyckespridande, det är fina egenskaper att ha. Tack snälla A-M.

DSC01966.JPG

Livet är dystert ibland men när man börjar bläddra bland vardagslyckorna så ser jag hur bra jag har det. Omtanke och vänskap omger mig från många håll och jag känner stor tacksamhet för det.

Jag hoppas ni alla har en kanonsöndag……….med eller utan lustiga telefonpinnar.

 

Att gnälla i onödan och lite annat

Ibland kommer jag på mig själv med att vara onödigt gnällig, lat och trist. För några veckor sedan gick jag och våndades och pep dystert för mig själv för att jag skulle bli tvungen att gå ut och kratta löv på baksidan. Så här mycket löv var det ungefär

DSC02027.JPG

Jättemycket löv tyckte jag. Då. Sedan gick det någon vecka och jag skulle cykla genom stadsparken för att ta mig hem efter jobbet. Där såg det ut så här

DSC02006.JPG

Där kan man snacka löv. Så där gnällde jag i onödan. Madre mia om jag skulle komma upp på morgonen och det såg ut så där i min trädgård då fick jag nog dåndimpen. Plus något att gnälla över. Ibland behöver man nog tänka sig för både en och två gånger innan man sätter igång gnällerimaskineriet. Löv vid löv och ingen ände men nog är det fantastiskt vackert med den riktigt gula lövmattan. Så länge den inte befinner sig på min lilla bakgård vill säga.

Här kommer några fler marknadsbilder från Westerqvarn.

Anna Pettersson , bolandets design hade med sig sina vackra ljus. Jag tror hon var nöjd med försäljningen för jag såg var och varannan besökare traska omkring med en liten ljuspåse i näven.

DSC02036.JPG

Ulla Hallén från Kolbäck som står bredvid mig på marknaden hade med sig nysydda dukar och grytlappar i lappteknik. Jag köpte någonting som ska ges bort i julklapp så det ska jag försöka att inte skriva om.

DSC02032.JPG

Den här latmasken låg utanför under en gran och jag vet inte riktigt vem som var säljare. Såg ut att sova gott trots blåst och kyla.

DSC02035.JPG

Sist ut blir Aud Henriksson med sina tovade vättar och tofflor. Ull är ett så fantastiskt fint material att arbeta i så ofta blir jag sur för att jag har min allergi. Skulle så gärna vilja prova på att göra vissa saker. Tur att inte alla kliar sig fördärvade av ull för då skulle det ju inte finnas så här fina saker till beskådan och köp.

DSC02040.JPG

DSC02039.JPG

Vardagslycka måste vi ju ha med också. Det är viktigt och får inte glömmas. När man  får ett stort paket av brevbäraren och precis just har slagit i diskvatten. Vad ska jag göra nu? Öppna paketet först och diska sedan eller tvärtom. Det är svåra beslut man har att handskas med mellan varven det förstår ni ju. Vad tror ni jag gjorde först?

DSC01980.JPG

Just det, jag öppnade givetvis paketet från C och under förtjusta pip bläddrade jag bland böckerna. Den som mot all förmodan gissade fel får ta hand om disken. Okey?

Jag hoppas ni alla har en kanonlördag…….med eller utan löv och spännande läsning.

Lilla snigel akta dig

Ja jag vet att jag tidigare haft ett inlägg med exakt samma namn. Det här handlar dock om en helt annan snigel. Så häng med här.

På jobbet har det ju varit ett kontorslandskap där det ploppat upp chefsrum och konferensrum i rader ungefär i mitten så landskapet har brutits. Det har inte räckt till för att minska störande ljud och andra störande moment. Så nu skulle det fixas och trixas så att vi alla skulle få lugn och ro. Jag har redan lugn och ro för jag tillhör de få som har eget rum så jag har liksom aldrig blivit störd. Dessutom hör jag ju så jädrans dåligt så det har väl också gjort att jag inte störs av människors prat och skratt vid fikarasterna.

Nåväl, det har byggts och rivits i en salig blandning och helt plötsligt satt det glasdörrar i varenda korridor. Dessutom sattes glasväggar upp här och där. Nu var det många som inte uppmärksammade de nya glasfenomenen utan traskade rakt in i dörrar och väggar med den påföljd att de tappade allt de hade i händerna typ dator och kaffemugg. Då fick företaget som satt upp glasdörrarna och väggarna sätta klisterlappar  mitt på rutorna så folk skulle se att där var en vägg/dörr (senare ska det komma frostade ränder som ska klistras på).  Det såg för eländigt trist ut med en stor klisterlapp där det stod Moelven på. Jag tog ner lappen och klippte ut lite hjärtan på fri hand och kompisen satte dit rosa fina hjärtan. Det såg lite roligare ut i alla fall.

När jag kom till jobbet morgonen därpå så hade någon annan roat sig med att fortsätta skojseriet och dörren såg ut så här

DSC01978.JPG

Vi skrattade alla gott åt detta. Visst är det gulligt. Lite dagisvarning kanske men det är väl som jag brukar säga ett riktigt vuxendagis. Tyvärr så tyckte inte alla att det var lika roligt som vi på avdelningen utan ett par dagar efteråt så var lappen borttagen av någon humorbefriad individ. Synd eftersom det är så jobbigt nu med uppsägningar och indragningar så vi hade behövt det här lilla fnissframkallande spektaklet för att få lite glädje.  Ja ja, hjärtana sitter i alla fall kvar men nog är det lite sorgligt att vissa har tappat humorn på väg upp i karriären.

Men här kommer i alla fall ett par vardagslyckor.

När jag släpade mig in på jobbet en morgon, trött och eländig så såg det ut så här på mitt skrivbord

DSC01991.JPG

Tre enorma äpplen låg och var så vackra. Himmel och plättar när jag åt upp ett av dem på kvällen så var jag proppmätt. Fick dela det i två delar för att kunna bita bitar av det. Så nu har jag äppelglädje ett bra tag.

DSC01962.JPG

Och som om det inte räckte med det så blev jag presentad av en annan kamrat. Fina J hade med sig osötat äppelmos som hans hustru gjort. Ena butten snaskade jag ur på rekordtid för det var så himla gott. När jag lämnade tillbaka den tomma asken så fick jag tre nya askar och den här gången var det mos blandat med kanel. Så himla gott.

Som en liten extrabonus…..eller det kanske är en vardagslycka i sig att slippa ha staketbrädor vinande om benen när man går eller cyklar. Här är det nya fina staketet som kom upp på nolltid efter att det gamla gett upp andan. Så nu cyklar och går man säkert igen.

DSC01976.JPG

Jag hoppas ni alla har en härlig lördag…….med eller utan sniglar i olika former.

JÖSSES!

En kväll för ett par veckor sedan då jag skulle ut och titta på fåglarna (röka alltså) innan jag gick till sängs så hände något märkligt. Klockan var 22.45 och det enda ljuset kom från belysningen på bodväggen mitt emot min lilla veranda vid ingången.

Jag slog mig ned på sittbrädan, lade ena benet över det andra och tände en cig. Nu blir det som i många andra inlägg här på bloggen att ni får använda er egen fantasi för att se vad jag såg. Den här bilden ligger som underlag.

DSC01971.JPG

Ni ser min fot och ni ser gallret framför den. Jo hur var det nu då…….jo jag satt och hängde med vänsterarmen över karmen och rätt som det är så ser jag hur något rör sig i ögonvrån. Jag vänder på huvudet och vad i jisses tror ni kommer traskande……jo en räv. Han var på väg förbi grannens ingång och när han passerade mig gjorde han det bara ett par decimeter ifrån gallret. Där gick han och traskade i godan ro. Gjorde sig ingen brådska alls. Han måste ju ha sett mig för jag rörde ju på både huvudet och armen, dessutom vippade jag med foten som jag alltid gör när jag sitter. Jag som alltid pratar med alla djur satt tyst som en mus för att inte på något sätt skrämma räven och få den att skynda på sitt sävliga traskande. Jag njöt av att se den på så nära håll. Så fin så fin.

Men gissa om jag blev storögd. När den rara pälsbollen traskade över garageplan och försvann bakom garaget så svor jag ve och förbannelse för att jag inte haft kameran med ut. Men vem i hunnan tänker på att släpa med sig kameran så sent vid sista rökelsen.

Sedan dess har jag alltid kameran i fickan och lägger upp den på sittbrädan varenda kväll när jag går ut. Men inte sjutton har jag sett röken av det förgrönade rävskrället som f ö var en mycket stilig räv med en underbart fin svans. Jag berättade för en granne vad jag sett och hon sa att en tant nere i villaområdet också hade haft besök av den här gynnaren.

Nu börjar jag dessutom förstå varför det inte finns några harar i området. Jag har tittat efter de skuttande små raringarna varenda morgon när jag cyklar till bussen men har inte sett dem på månader. Förmodligen är det väl räven som fått sig några skrovmål. Det är ju lite sorgligt men också naturens gång. Jag hoppas dock att den sällsynta sörmländska buskharen har varit listig och hållit sig undan så jag får umgås med honom i vinter igen.

Dagens vardagslycka är den här fina

DSC01995.JPG

Det pinglade på dörren mot kvällningen för ett par dagar sedan. Utanför stod min vän R och hans mamma C. R hade ett stort paket som han överlämnade och sa grattis på namnsdagen. Det var bara mannen i mitt liv som brukade gratta mig på namnsdagen så i år hade jag ingen aning om att det var just min dag idag. Jag blev jätteglad och varm i hjärtat.

Den här killen R är väldigt speciell i mitt liv. Hans mamma och jag jobbar på samma företag och vi pratar då och då och tycker om varandras sällskap. När mannen i mitt liv gått bort så brottades jag med ångest för att jag var ju tvungen att göra mig av med hans bil. Jag visste inte varken ut eller in för jag ville ju inte att ögonstenen skulle falla i händerna på någon som inte tog hand om den på rätt sätt och som inte var lika rädd om den som mannen varit. Jag hade som sagt väldig vånda över det här. Men.

En dag satt jag och pratade med min vän C och sa då att jag hade ångest för det här med bilen. Hon frågade vad det var för bil och jag sa att det var en Golf. Välskött och välhållen. Då säger hon att hon själv vill byta bil och helst vill ha en Golf men att hennes son behöver en bil så om det var ok för mig så skulle hon prata med honom. Det var som en tyngd lyftes från mig. Det tunga i bröstet försvann och jag kände direkt att det här var rätt. Precis som det skulle vara.

Hon pratade med R och han ville gärna prova bilen. Min snälla vän och granne A hjälpte mig att ladda batteriet och en måndag så kom C och hennes livskamrat L och tog med bilen hem. Jag hade sagt att jag ville att R skulle ha bilen en vecka och köra så mycket som möjligt för att känna att det var rätt för honom.

En kväll senare ringde telefonen och C meddelade att R ville köpa bilen. Han behövde inte någon betänketid på en vecka sa han utan han ville ha den till sin direkt.  Så jag åkte hem till dem efter jobbet dagen efter. Vi skrev och R förde över kosing och så var det klart. Det var en så bra och fin känsla av att allt hade blivit rätt.

R är en mycket speciell kille och på något sätt så har livet fört oss samman. Han hjälpte mig vidare på min slingriga väg och som han skrev till mig ”gav honom en bit i ett frihetspussel”. Vi behövde varandra. R:s speciella sätt att se på livet och allt som det innebär är något som jag kan förstå. På något sätt är vi samma andas barn trots åldersskillnad och annat.  Vi har förts tillsammans och det är jag tacksam för.

Jag hoppas ni alla har en fin lördag……med eller utan rävar och speciella vänner.

 

Tidigare äldre inlägg

Bibbis design

Trådkonst, pärlhjärtan, blompinnar, akvarell, foto, natur och våra kungspudlar.

Ensamma Morsan

Att överleva en sparsam vardag

knappmakerskan

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Soanspysselblogg

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag

Kyrkkaffe

En blogg om hantverk, välgörenhet och livet dag för dag